Lite om lite

Vilken vecka. Så utmattande rent psykiskt. Tjafset med mina föräldrar verkar ha lagt sig, jag sträckte ut ett finger via ett sms där jag försökte förklara ungefär hur jag tänkte. Ville inte såra någon men måste tänka på mig och mitt välbefinnande. Efter det kunde jag sova utan att ta piller. Annars var oron för stark i kroppen för att jag skulle kunna gå till vila. Jag gick på helspänn med axlarna uppdragna till öronen. Det positiva som det förde med sig var väl att jag fick en chans att komma min syster ännu lite närmare.

Var på fotboll i veckan och såg svartvitt vinna över AIK i slutsekunderna. Ville gå igår också men eftersom socpengarna inte trillat in (inte så konstigt, kunde inte lämna in papprerna förrän i fredags) så fick jag hålla i pengarna. Visste att jag kunde inte gå på båda macherna och dessutom tanka bilen och spela lördagstävling (som jag gjorde igår). Men såg att tv 4 visade matchen så jag satte på teven och la mig på soffan/sängen. Tror inte han blev allt för glad för det blev hela havet stormar när jag kastade mig fram och tillbaka och skrek. Jag trodde inte mina ögon. Vilken magisk första halvlek! Det var svårt att tro att det var serietrean som mötte serieledarna. Nej, det såg ut som serietrean som mötte ett ytterst mediokert lag. Kunde inte tro det var sant, men det var det. Åh vilka hyllningar efteråt. "Såg ut som Barcelona" . "Om de spelar så i fler matcher nästa år vinner de allsvenskan". Är det ÖSK de pratar om? Ett lag utanför Stockholm? Öh... Sen att domaren (domarna) såg saker som ingen annan såg igår var en annan sak, huvudsaken var vinst och sån fantastisk underhållning.

Appropå något helt annat så såg jag att tack vare min senaste tävling i Djulö så gick mitt handikapp ner så att jag precis är på gränsen till att spela i samma klass nästa år igen som i år. Hoppas jag håller det inomhus, är en decimal ifrån att spela i samma klass som tidigare år och det vill jag inte. Kanske ska strunta i att spela i munktell i år för säkerhets skull.... :)

Hösten är i antågande, det käns. Me don´t like. Börjar bli höstdeppig. Usch.

Om pengarna kommer i veckan som de ska så har jag min nya klubba efter seriespelet nästa helg, en vänlig själ i klubben skulle ta med den till Örebro bara han fick pengarna innan. Självklart. Då hoppas jag på att det ändå går att stå ute på trängen och nöta lite även om det är stängt. Den blev ju levererad senare än tänkt eftersom de var slut i lager. Suck.

Suckelisucksucksucksuck.

Suck.

Familjekaos del 2


Pengarna från försäkringskassan trillade in idag. Lika fort försvann dem men nu så är ju hyran betald. Lite lustigt. Nuförtiden känns det igen som en lättnad när jag kan betala en räkning, förut var det ångest för att pengarna försvann. Idag får jag väl ångestkänslor när pengarna inte räcker men det är väl rätt så normalt. 

Kaoset med mina föräldrar har inte lagt sig utan har snarare ökat. Eftersom jag vågade säga ifrån så gav det följande resultat: De ringde ca 10 gånger igår och skickade sms där de bad mig ringa. Idag har det ringts mindre flitigt men jag fick ett sms där det stod att mamma gråter för hon inte får träffa mig. Det har jag aldrig sagt. Jag träffar gärna mina föräldrar, bara jag slipper ta hem dem för det innebär att jag går omkring med enorm panikångest minst en vecka i förväg. Sen när de väl kommer så ska det anmärkas på allt. Inget duger, jag duger inte. Min syster sa att de menar väl men kan inte visa det. Tja, det vet jag, men alla sårande ord genom alla år har ändå satt sig. Jag är ju mycket sämre än min syster, tydligen. 

Tänkte sträcka ut ett finger idag och svara på ett sms iallafall. Jag vill inte att min mamma ska må illa, men ibland måste jag tänka på mig själv också. Jag kan inte må illa för att jag tillåter andra att behandla mig illa. Eller hur?





                                                   


Glädje och ilska

Jösses. Vet inte var jag ska börja och var jag ska sluta. Var iallafall i Djulö i helgen och hade hur kul som helst. Gjorde nog min bästa tävling för i år. Det var tre varv och det första hade blivit, om än inte jättebra, så ändå godkänt, om inte först mitt knä vek sig och sedan min rygg sa knackelliknack på samma bana. Men jag gick av efter första varvet och vilade och gick ut på andra med nya friska tag. Sedan gick jag in på bra resultat (för min del tycker jag) och jag var helnöjd. Första gången i år det kändes så bra. Tror mycket handlade om att jag nu fått ordning från soc, de insåg att de hade gjort fel när de inte gav mig pengar utan gav mig den här månaden en dubbelutbetalning istället (wow). Sen så har jag nu besämt mig för var jag ska spela nästa år, och jag fick ett varmare välkommen tillbaka än vad jag trodde att jag skulle få.

Sen på kvällen på campingen så hade jag otroligt trevligt med underbart folk. Tog lite att dricka och hade hur kul som helst. Sen gick jag och la mig i tältet. Sov som vanligt underbart skönt i tältet, men nu är det nog slutcampat för i år.

Ikväll pratade jag med mina föräldrar i telefon. Jag var redan trött och irriterad. Det började med att pappa skällde på mig för att jag inte kan hålla i pengar (tja, har inte så mycket att hålla i). Verkar som om jag bara får en massa pengar som jag slösar bort ungefär. Jag röt tillbaka men det spelar ju ingen roll för han bryr sig inte ändå. Sen kom mamma och gnällde över att de måste få komma hit snart för det är ju katastrof att de inte varit här på länge. Då rann bägaren över för mig och jag var kanske inte så elak som jag ville men tillräckligt för att jag trodde att nu ringer pappa snart och skäller på mig för att jag får mamma att må dåligt. Men nu gav jag f-n i det, de har fått mig att må dåligt i så många år. Vad jag än gör så duger jag inte. Min syster och hennes man försökte få dem att förstå att man är inte populär om man bara klagar men si det går inte in i skallen på dem.

Efter samtalet så kastade jag iväg mobilen, gav ifrån mig ett okontrollerat vrål och började sen hyperventilera. Sen kom tårarna. Nu fick jag ta till medicinsk hjälp för att kunna sova. Inget jag behövt göra på ca 6 år. Ja i år har jag tagit avslappnande vid två eller tre tillfällen när det varit som mest kaos runt omkring med allt. Är det steg bakåt? Vet inte men tycker inte det. Idag kunde jag ändå ryta till mot mina föräldrar. För 56 år sen var jag livrädd för min far. Skillnad? Ja!



Sista resan?

I helgen bär det av igen, ner till Djulö, Katrineholm. Troligen årets sista nationella ute för mig. Skulle jättegärna spela i Strängnäs helgen efter men det vete katten. Blir svårt att tälta där :). Husvagnarna står på en grusplan och sova på en sån är väl inte riktigt lika skönt som att sova på gräs... Så det här blir kanske den sista resan för i år. Inte för att jag vart på så mycket tävlingar direkt, av dem utanför Örebro så är det bara DM och nu då Djulö som jag åker till. orsaken till att jag varit på så lite är ju pengar, eller brist på dem snarare.

Ska se om jag hittar den där linan som saknades för att jag skulle kunna sätta upp entre´n. Ja, jag ska alltså tälta nu igen. På campingen där. Hade otroligt gärna varit där idag redan men lite praktiska hinder satte stop. Jag skulle kunna åka ikväll men då hinner jag inte träna utan bara umgås med folk och sova. Visst är det hur kul som helst (umgås med det trevliga folket alltså) men känner inte att betala för en extra natts övernattning bara för det. är ju inte gjord av pengar, dessvärre.

Inte mått så bra sista tiden, och värre blev det här i dagarna. Känner att tiden rinner iväg och inget händer. Känns som jag står och stampar, inget större händer med mitt liv. Fortfarande arbetslös, ont om pengar, skuldsatt. På den positiva sidan står väl några kilon mindre (trots att jag fortfarande tycker att jag är smällfet) och att jag mår bättre (inget totalt ihopdeppat psykfall ) och försöker göra rätt för mig (beror på att jag mår bättre). Jo, så har jag en bra karl också. Det allra viktigaste. Vi pratade om det här och han fick mig att må bättre. Så skönt att ha någon som bara ligger och håller om en och kramar en och stryker en över håret när man behöver. Någon som i morse, lägger sig intill och kramar mig hårt och säger att han inte vill åka till jobbet för han vill gosa med mig.

Så med lite eftertanke så har jag det inte så illa ändå. Även om det känns som om livet rinner iväg ibland.



Min stora skräck

Jösses vad folk som vart inne här igår & idag, men sorry alla golfare... idag är det inte tänkt att jag ska babbla en massa om golf, men den som lever får se. Jag är väl känd för att kunna sväva ut rätt så bra, stort problem när jag skulle skriva pm och uppsatser på universitetet.

Well well. Som vanligt när jag lär känna nytt folk lite bättre, så känner jag mig sådär fruktansvärt osäker och rädd. Rädd för att göra fel. Jag har ju gjort fel så många gånger, helt enkelt för att jag inte vet hur man förväntas göra. Ja, det låter sjukt, men med den diagnos jag har så är sådana saker svåra. Jag är hopplös på oskrivna regler, kroppspråk och annat. Jag är bra på att, om jag börjar känna mig avslappnad, kunna avslöja för mycket om mig själv Eller säger saker som gör att folk backar och undrar vad jag är för konstig typ. Hur hanterar jag det här då? Jo, jag brukar vara tyst och försiktig, vilket är svårt för egentligen är jag rätt så pratglad av mig. Först när jag känner mig riktigt bekväm med människor (eller när jag är onykter, men det händer inte så ofta nu för tiden) så kan jag slappna av och vara mig själv. Då vet jag att den eller dem tycker om mig för den jag är, och att jag duger även när jag visar min sanna (kan man kalla den för aspergianska kanske, ha ha) sida. Jag vet att jag har skrämt iväg folk när jag öppnat mig för tidigt. Det har skapat stora ärr inom mig, som inte lär läka än på många år, även om jag försöker glömma dem. Trots allt så finns det faktiskt människor som tycker om mig för den jag verkligen är.

Jag hoppas varje gång jag lär känna nytt folk bättre eller varje gång jag varit i kontakt med folk jag inte känner så väl (så länge jag inte använt tystnaden som taktik, fast det kan ju framstå som skumt det med har jag hört) att jag inte ska ha gjort bort mig. Att personerna fortfarande vill umgås med mig, och inte bara säger snälla saker för att vara artiga. För det har jag lärt mig att man tydligen ska göra, istället för att säga sanningen och inte ljuga. (Lärde mig det lite väl sent och har ibland varit för sanningsenlig för att kunna få behålla folk i min närhet, även om jag bara menat väl ända från början).

Jag hoppas att jag inte gjort bort mig, igen. Men det känns så, jag vet inte varför. Jag hoppas inte det, jag hoppas att jag fortfarande är välkommen som jag är.

Fast jag har kommit så här långt iallafall, att jag idag är mig själv (men lite nedtonad i början som sagt), för jag är trött på att låtsas vara någon annan för att duga. Nog för att jag är rätt så bra på att spela teater, men den rollen klarade jag inte av, för jag har ju aldrig fått något manus. Min största dröm har alltid varit att få känna mig normal, att få smälta in, men när jag insett att jag aldrig kommer göra det, så har jag numera andra drömmar.

Som att personer jag bryr mig om ska tycka om mig för den jag är och acceptera mig för den jag är.

För övrigt ska det bli skönt med förändring på ett plan i höst.

Hoppas jag.


DM i Daga

Då var en av årets mest roliga tävlingar över, DM. Att det dessutom gick i Daga var extra kul, jag gillar verkligen folket där och trivs väldigt bra där, man känner sig alltid välkommen dit.

Jag tänkte nästan upprätta en tradition att jag ska tälta där, gjorde det ju förra året i två nätter och det gick bra. I år slog jag upp det för en natt, eftersom jag åkte ner redan på torsdagen och tränade. De resterande två nätterna sov jag hos en golfarvän i Nyköping, väldigt snällt av han att ställa upp med sovplats, är väldigt tacksam för det för även om jag sover gott i tält och inte har några problem med det så är det skönt att komma inomhus och kunna duscha och sådana saker, eftersom jag inte direkt tälta på en camping utan bland husvagnarna utanför banorna. Han och jag spelade även mixed ihop och även om resultaten inte var lysande så får jag ändå säga att det var länge sen jag hade så roligt när jag var ute och spelade. Strunt samma att vi bara hade en spik första varvet, att vi fick en femma på uppfångaren i första och en sexa på vertikalen andra, strunt samma i uteblivna medaljer (även om man såklart vill ha medalj, det var iaf. vad jag hade i skallen bra länge). Jag hade kul! Och jag spelar bangolf för att det är kul!

Induviduellt så var det upp och ner. Första varvet var skönt på ett sätt, så bra som slagen kändes då har dem inte gjort på hela utomhussäsongen, iallafall till bana 18. Där var hålet igentejpat, vårat par avslutade 7 - 4 - 7 på den banan (ja, uselt). En spik och jag hade tagit ledningen, men det visste jag inte då. Jag var delad tvåa, två slag efter ledaren. Andra varvet var upp och ner, en riktigt tung början men jag gav inte upp utan kämpade på, och ett tag hade jag silvret i min hand och var nära att ta ledaren, men så gjorde jag katastrofala missar som kostade dyrt. Jag försökte ändå, men de andra gick på. Speciellt ledaren skakade lite, men mycket störde att de när vi var på de sista banorna körde prisutdelning inte långt därifrån, snacka om koncentrationsstörning! För min del var det redan kört men den sista i min trio spelade inte förrän de var klara, helt rätt tycker jag. Det blev ändå sudden i damklassen om guld och silver, jag låg på tredje plats. Fick ju ett brons och visst är jag nöjd med det på sitt sätt, men man vill ju mer. Med det startfältet som var så hade jag medalj som mål, även om jag spelat dåligt i år. Men jag är ändå besviken på mig själv för tappet på slutet.

Men vad jag har med mig från helgen som är positivt är spelet under första varvet fram till bana 18, och spelglädjen som jag hittade igen. Tack alla ni som hjälpte mig hitta den igen, tror ni vet vem jag syftar på. Dessutom att jag kunde peppa mig själv när jag gjorde något bra och inte blev störtsur och gav upp andra varvet, trots den dåliga starten. Och det gjorde jag ju rätt i, för som sagt, ett tag hade jag silvret i min hand, men men...  Bortser man från det spelmässiga så är jag dessutom glad för att jag fick sova över hos herr trevlig, även om jag somnade på soffan på lördag kväll så var det riktigt kul med trevligt sällskap.

Vill åka till Djulö i helgen men det kan bli dyrt, vet inte om pengarna räcker. Men är verkligt sugen.




Envis eller?

Fick för mig att jag skulle testa vad mitt knä höll för igår, så med knät väl lindat och lite hopp om livet med mig så åkte jag upp till hyttan och spelade en mixkväll. Det gick över förväntan, jag och min medspelare kom tvåa och satte nytt personbästa i mix med 6 slag. Han spelade bra och jag var inte så pjåkig jag heller, en del missar så jag var ju inte klockren men det kändes bra. Antagligen för att jag inte hade några förväntningar eller krav what so ever. Ska försöka hålla det så i fortsättningen också. Då blir man mer avslappnad och då är det lättare. Å andra sidan så  fick jag höra att jag spelar bra under press också. Men det beror på vilken sorts press. Om jag pressar mig själv så brukar det gå åt helskotta (se ungefär hela den här säsongen) men jag tycker att jag gärna spelar bra om jag går med en bra spelare, jag skärper till mig och vill följa efter. Typexempel är mina två raka på SM-vinnaren i tjejfemman. Iofs vann hon ju sm på eb/betong och vi spelade på filt men det betyder inte att hon är dålig på filt. Var riktigt kul i år för hon såg mindre glad ut när hon såg att det var mig hon skulle möta. Jag var osäker på om jag skulle lyckas igen men det gjorde jag. Fast på eb är jag inte säker på att jag skulle lyckas, jag är så mycket sämre på det underlaget helt enkelt (och den tävlingen gå på eb nästa år, i Vänersborg av alla ställen...).

Ja ja. Lite utsvävningar får man ta när man läser min blogg, ha ha. Mitt knä höll igår iallafall men jag fick sota för det när jag kom hem. Värk i massor, så klart.

Imorgon är det KM. Jag ska som sagt spela om jag så får rulla runt i en rullstol mellan banorna. (Jag envis, nej då inte alls...). Sen är det toppmöte i allsvenskan (tror säkert att det svider hos många kommentatorer och sportjournalister att säga toppmöte när ösk är inblandat men så är det ju) hemma på Behrn arena. Tabelltrean ÖSK tar emot tabelltvåan Malmö. Jag vill gå! Men ståplats är ju out of the question med tanke på knät. Först Km sen stå upp och se på fotboll såpass länge, då får jag bäras därifrån för jag kommer inte kunna gå ut. Sittplats är dyrare och jag är småsnål när jag inte vet om jag får mina pengar än eller inte. Borde då kanske vara hemma men jag vill se ! Är som ett litet barn ibland...

Sen kvällsmara på trängen. Nog för att jag vill spela men håller knät? Förvisso inte långt at gå dit men ändå. Känns med tanke på vad jag vill göra imorgon att jag har tre knäleder med mig i väskan som jag bara sätter dit med ett enkelt handgrepp så fort jag behöver, för jag vet att jag kommer inte klara av allt i mitt nuvarande tillstånd.

Envis som sagt, eller hur var det nu...

Konsten att knäa

Fick efter många om och men tag på en sjukgymnast, över telefon då vill säga. Min vårdcentral svor sig fri från allt ansvar när det gällde mitt knä och hänvisade mig vidare, och gav mig fel telefonnummer på kuppen. Så roligt så. Behöver jag säga att det var samma person som påstod att jag hade fått recept så jag kunde ta ut mina mediciner, trots att jag inte hade fått det?

Nåväl, fick en tid hos en sjukgymnast om mindre än två veckor. Tills dess ska jag ha sönder magen (käka maxdos ipren) och slita ut stämbanden (ska töja och sträcka knät och det gör så ont så jag gapar och skriker av smärta, alternativt biter ihop så hårt att jag får hål i läppen). Men det kan ju bero på att jag inte haft råd att köpa tabletter heller. Inte fått socpengar än (såklart) och som vanligt så räcker swt från fk bara till hyran. Jag hoppas inneligt att de inte vill att jag ska leva på luft den här månaden också, börjar bli lite jobbigt om man äger så...

KM i helgen. Jag ska spela om jag så ramlar ihop på kuppen! Sista chansen innan den största motståndaren blir oldgirl, och jag har två raka förluster. Fast förlorar jag i år så kan jag ju skylla på knät...  Sen har jag ju spelat usel iår större delen av tiden, så oddsen är ju inte på min sida direkt. Sen är det dm. Jag har en bra medspelare i mixen. Kul.Sen har jag ju ett guld att försvara individuellt. Jo tjena. Som jag spelat i år så känner jagf mig som favorit till... bottenplatsen. Men man kan inte vara på topp jämt. Jag vet ju att jag kan, alla har väl rätt till en svacka? Har haft god lust att lägga av när det bara går utför, men jag kan ju prestera ibland. På träning och en del mindre tävlingar. Då är jag avslappnad. Så jag kämpar. För i grund och botten så är det roligt ju. Det är det som får mig att stå där igen med klubba och bollväska vid banorna.

Mara på trängen på lördag. Vill spela,det var kul förra året men får se vad mitt knä säger. Är nog inte att rekommendera... ORÄTTVIST!!!! 

Jag vill spela! jag vill vara frisk! Gah!

Så, då fick jag ur mig det...

på återbloggande.




Det går åt helvete...

Ja, har en gammal sketch från helt appropå i huvudet, där de driver med alla kämparsånger som brukar skrivas när det är stora mästerskap i stora sporter på g. De sjunger "det går åt helvete" , med en positiv (?) framtoning för att heja fram Sverige i fotbollsvm (som vi ju år inte lyckades ta oss till).

Vadan rubriken då? Jo då, det gick inte bra idag heller. Varför skulle det göra det när det inte gått bra tidigare i år? Vad som gör mig arg är att jag kan gå hur bra som helst på träning, så jag kan ju. Jag hade ju inte dem problemen förut så why?  Blir så frustrerad och förbannad och trött.

Idag: regnavbrott två gånger under första varvet,men jag spelade dåligt redan innan det även om jag så har svårt att spela i regn.

Andra varvet: Började bra, men så ska jag resa mig och mitt knä viker sig. Gjorde fruktansvärt ont och jag höll på att gråta av smärta. Försökte spela vidare men det gick inte att böja på knät utan att jag fick bita mig i läppen för att inte dela med mig av smärtan högt till övriga  deltagare. Får säkert höra att jag bröt bara för att jag spelade dåligt, vet att nå´n påstod det och det är ju lätt att säga men jag är inte sån. Då borde jag väl ha brutit varenda tävling den här säsongen, har ju inte lyckats nå´n gång utomhus. Har god lust att ge upp för det går ju bara sämre och sämre, men samtidigt så är man så jävla envis och står där igen med klubba och boll, för i grunden är det ju roligt. Men iår har jag inte lyckats en enda gång när det gäller, är nog redan uppe i d-klassen igen nästta år som det ser ut nu. Åt helvete med allt, så känns det just nu. Med spelet, med kroppen, med allt jävla strul med allt. Pengar, soc, föräldrar, ja-allt.

Nå´t positivt? Syster med familj var i stan i helgen, svågern är ju från örebro. Vi var ute igår kväll allihopa och åt och hade supertrevligt. Alltid något.




RSS 2.0