Ensam

Känner mig gammal och tråkig, ägnar en lördagskväll åt att tvätta. Men måste man så måste man, så är det ju bara. Han sitter som vanligt vid sin dator. Jag har verkligen inte haft en lätt vecka vill jag ju påstå. Dels så  ska man vänja sig vid att jobba och gå upp så äckligt tidigt, sen har det varit jobbigt hemma med ibland. Jag drog igång ett bråk häromkvällen när jag verkligen sa vad jag tyckte, och när jag gör sådant då är jag upprörd för jag är verkligen konflikträdd. När jag var liten så var höjda röster det värsta som fanns. Det jobbiga är att vi diskuterat samma sak flera gånger men det verkar inte alltid gå fram.

Jag sover ju hos han en del, ni som känner mig vet ju varför, och jag tänker inte basunera ut det här. Men av vissa skäl så kan jag inte vara hos mig dygnet runt även om jag ville. Han har sin dator intill sängen, och jag som nu ska upp tidigt kan inte sova när han sitter uppe sent och för väsen. Det slutade med att jag fick sova i rummet intill hans, och det tyckte jag väl ändå var okej. Tills jag upptäckte att det inte var bra ljudisolerat och madrassen gjorde att min rygg kändes som den var av när jag vakna. Nu är dem problemen åtgärdade. En annan madrass i sängen och kablar som flyttats så att dörren går att stänga, plus att han faktiskt drog ner lite på ljudet även om det knorrades lite...

Men jag tycker att det har lett till en ond cirkel. Då är det som att jag kan ha det rummet som mitt när jag är här, så kan han sitta här och föra hur mycket väsen han vill med sina spel. Det gör att vi pratar ännu mindre med varandra, och vi gör ju inte direkt något tillsammans heller. Han gillar ju inte att gå ut om han inte måste men det går ju göra saker inomhus. Jag försökte ta upp det här senast igår kväll, sa att vi pratar ju knappt med varandra. Men det hjälpte inte mycket. Innan dess låg jag och grät för jag kände mig så ensam. Jag vet ärligt talat inte om jag vill ha ett sånt förhållande, hur mycket jag än tycker om honom. Men jag vet inte. Han är ju en jättebra kille, när han inte är begravd i datorn för då kommer jag i andra hand. Skulle jag vara mer hos mig skulle vi nog knappt aldrig ses. Så jag vet inte. Så här var det inte i början utan det har kommit först senare tid. Känner mig så maktlös. Skulle jag inte få vara här ibland skulle jag ju inte klara mig heller. Så vad ska jag göra?

Vänta och hoppas. Ta en dag i taget. Hålla mig så mycket härifrån som möjligt. Sjukt, men sant.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0