Äntligen

Imorgon ska jag göra min magnetröntgen. Som jag har väntat, ironiskt nog tycker jag att jag blivit bättre den sista tiden, men det betyder inte att jag är bra, långt ifrån. Jag är fortfarande beroende av hyfsat starka värktabletter för att klara dagen. Tyvärr kommer jag inte iväg på morgonen utan en tramadol och lite alvedon i kroppen. Diklofenaken har jag nästan spolat, fick magsår av den. Medicinerade mot det, och det försvann, men nu har det kommit tillbaka trots att jag inte äter diklofenak. Men det är väl alla j-a piller jag stoppar i mig, plus stressen över allt omkring mig nu. Psykiskt är jag inte direkt på topp, men det är bara att kämpa på. Det är så frustrerande det här. I morse var jag tvungen att slå igång benet för att kunna åka till jobbet. Ja, det domnar ibland och då får jag skaka och slå lite lätt på det så det kommer igång. Inte så kul köra bil med bortdomnat ben... Ta på sig strumpor har jag lärt mig göra utan att behöva böja mig för mycket, men knyta skor är ett helvete...
Sitta med rak rygg är kört, måste vara fram eller bakåtlutad, gärna med stöd bakom ryggen. Har ett par kuddar i bilen konstant. Ja jag kan ju inte sitta för länge överhuvud taget utan att det krampar sig. Ett knep jag har är att gärna sitta i en soffa, då kan jag lägga upp benet bakom mig. Det underlättar väldigt mycket. Ligga på vänster sida är det bästa, eller på mage. Jag hade väldiga problem i början när jag skulle sova för jag har alltid velat somna på höger sida. Ibland kan jag inte ligga på sidan alls, då är det magen som gäller, och jag som aldrig har kunnat sova på mage förut. Sen vaknar jag lätt om jag vänt på mig, och jag är ju inte direkt känd för att ligga still och sova. Men tror jag har blivit bättre, om inte annat så brukar lakanet vara kvar i sängen på morgonen och jag vaknar inte lika ofta :). Flyttade ut datorn till vardagsrummet från arbetsrummet för ett tag sen. Nu står den på vardagsrumsbordet så kan jag halvligga på sidan i soffan. Tyckte att betalar jag för det så vill jag kunna utnyttja det..
Framstegen jag har gjort tror jag beror på min träning och min envishet. Gör mina övningar från sjukgymnasten, simmar flera gånger i veckan och promenerar när jag är ledig. På semestern, när jag var bortrest så kunde jag kanske inte åka och simma men jag tog många långa promenader. Leka med syskonbarnen var också bra... Det enda positiva med det här är att jag fått en anledning till att börja träna igen, har dessutom tappat några kilon och det är ju bra för ryggen. Och som sagt så har jag ju gjort framsteg. Jag testade att köra en av maskinerna på jobbet och det gick sådär. (Vi har två stora åkbara maskiner som ska köras titt som tätt). Det gick bra en liten stund, men för länge går inte. Men det går inte när som helst utan det måste vara en "bra ryggen- dag". Jag skulle definitivt inte klara av att köra längre än så. När mina ordinarie arbetskamrater är helglediga (två dagar varannan vecka) så skulle det inte gå om det inte kom någon som inte kan köra maskinerna. Annars skulle jag få spendera ca 75 % av fredagen sittandes och det vore katastrof.
Ovanpå detta har jag inte kommit över min morfars bortgång än. Han lämnade oss i juni och begravdes under min semester, och jag var med på begravningen. Jag fick äran att läsa en dikt i kyrkan, valde en av Nils Ferlin (han gillade Ferlin). Den kommer lite längre ner här, tycker den var väldigt tänkvärd. Tyvärr har det ju inte alltid varit så bra relationer på den sidan av släkten, eller tja, det är inte. Dessvärre spelade han en stor roll i det hela. För att inte säga huvudrollen. Jag tänker inte gå in på detaljer, men det har varit tufft. Sista gången jag pratade med honom så sa jag att jag kan inte förlåta det du har gjort, men jag har lagt det bakom mig och gått vidare. Då grät han. Det tog några år för mig, men tillslut så måste man gå vidare, det går inte att gå och älta hur länge som helst. Hur jobbigt det än är som man har varit med om så tror jag att man måste bearbeta det och lägga det bakom mig. Men vissa handlingar går inte att försvara.
Vad jag önskar är att jag bara kunde sörja. Jag sörjer fortfarande min farmor (dog när jag var 15, farfar fick jag aldrig träffa för han gick bort tidigt, min far var bara 17 då ). Jag har dåligt samvete för att jag inte har kunnat sörja som jag tycker att jag borde. Tolka mig inte fel, för visst sörjer jag honom, men det är så många kluvna känslor. Skulle däremot min farbror med fru gå bort skulle jag nog göra som på min farmors begravning, gråta okontrollerat. Där finns det bara varma känslor. Det här skapar kaos inom mig och jag vet inte hur jag ska hantera det. Ingen människa är ju perfekt, och jag tror jag brås lite på min morfar. En sak hade vi gemensamt och det är intresset för politik. Tyvärr var det svårt att vara politiskt aktiv i min hemkommun när man var barnbarn till Anders. Många såg det som ett ungdomligt uppror när jag stod på motsatta sidan mot han, och jag jämfördes ofta med han. Fast ungdomligt uppror var det nog inte för jag har fortfarande samma grundvärderingar som då, men sakpolitiskt har jag blivit mer socialliberal. Saknar förresten politiken lite grann och har många gånger haft planer på att återuppta den banan. Jag älskade att hålla tal speciellt, gillar att tala offentligt. Minns när jag lyckades imponera på vår dåvarande partiordförande med mitt snabbt påkomna tal den 8:e mars. Att jag även lyckades snacka mig till några öl av han i baren på kvällen var ännu roligare :).
Well, well. Jag är bra på att sväva ut, det vet ni ju. Men jag har fortfarande problem med mina känslor. För att inte tala om nästa sak som jag ska utreda mig för, så fort jag fått ordning på ryggen. fast det orkar jag inte orda om nu, men en jobbig diagnos till är inte kul. Men eftersom jag blivit rekommenderad att testa mig utifall att jag skulle vilja ha egna barn och det är ärftligt och kan ge allvarliga komplikationer så.... ja. Ni förstår. Jag försöker att inte tänka så mycket utan jobba och köra på med allt annat, men till slut kommer ju kvällen och tankarna och... ja. Just det.
Nåja, nu ska jag avsluta med några tänkvärda ord av Nils Ferlin.

I LIVETS VILLERVALLA (ur En döddansares visor (1930))

 

I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

 

Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

 

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

 

I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra
ändå.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0