Dagen efter...

... kvällen före. Var grillfest med klubben igår, nykter tillställning är det ju synd att kalla det. Som tur är så är jag inte som förr när det gäller alkohol, finns väl många orsaker till det. En är ju att jag inte mår så dåligt att jag vill supa bort mina bekymmer . Var en svår läxa förövrigt, men jag kan meddela att det inte går om nu ingen trodde något annat... En annan orsak är den välbehövliga utskällning jag fick av en kompis en gång. Jag blev oerhört upprörd då men det fastnade faktiskt, kanske för att det ligger lite sanning i det. Det var nog inte kul att hel efter helg se mig dyngrak bara för att jag mådde så dåligt, och spriten tog bort ångesten för ett tag. Tack och lov att jag mår så mycket bättre idag. Mer självsäker och vågar stå upp för mig själv på ett annat sätt. Tråkigt nog behövdes det en så hård smäll för att jag skulle komma dit, många år av mitt liv som känns bortkastade. Men jag lärde mig av det också, och växte som människa. Fast vad det hade med gårdagen att göra vet jag inte, är väl bara jag som är bra på att sväva ut som vanligt.

Det var riktigt kul igår iallafall. Lite mer eller mindre vilda lekar, med lite mer eller mindre galna golfare. Fast jag undrar om det inte kom mer vatten på vissa deltagare än i flaskan under första delmomentet...Man kan säga att det blev en blöt tillställning... Sen blir det inte alltid som man har tänkt sig alla gånger, men allting i livet går inte att planera, inte ens för en sån som mig. Tur att man har kunnat lära sig att acceptera det.

Känner mig inte direkt bakfull idag, men tycker inte jag fick i mig så mycket heller. Å andra sidan så tål jag mindre med alla mediciner som jag knaprar dagligen nuförtiden. Men för att vara på den säkra sidan så får bilen stå idag. Helst hade jag bara velat ligga hemma och slappat och sett på OS, men jag vet vad min rygg säger då. Då krävs det med största sannolikhet att jag tar av de starkaste tabletterna för att kunna sova (hade förvisso sömnsvårigheter inatt med, men det var av andra orsaker). Dem blir jag ännu mer dåsig av och så är jag inne i den onda cirkeln. Därför tvingade jag mig ut på en långpromenad, och det gjorde susen. Fast det är jobbigt att det tar sån tid innan benet vaknar till, känns som jag får släpa det framåt i början. Likadant på morgonen när jag börjar jobba. Rör mig inte så fort framåt då direkt, men det släpper efter en stund. Men det var länge sen benet domnade bort när jag är och simmar nuförtiden, det är härligt. På onsdag är det magnetröntgen, hoppas jag får ett snabbt svar och att det händer något sen. Blir det tal om operation får man börja förbereda sig för det också. Inte lika lätt att komma hem efter en sån operation om man är själv, men med goda vänner och en rejäl envishet ska jag nog klara det också, om det blir så.

Nu börjar det kännas som det är dags att äta lite... köket kallar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0