Återuppstånden

Vet inte vad som hände, men plötsligt fick jag lust att börja ta hand om bloggen igen. Mycket har hänt sen sist, kan försöka mig summera det viktigaste.

Jag gjorde slut med kudden. Det slutade med att jag kände mig som singel men inte är det, då är det lika bra att gå vidare. Tack och lov var vi överens så det gick smidigt, min lättaste break-up hittills. Så nu är jag hemma igen. Nu tyvärr med bara en katt, Bertil blev svårt sjuk och fick avlivas. Han är saknad, men livet går vidare. Appropå saknad så begravde vi min morfar i veckan. Ni som känner mig vet att det är väldigt blandade känslor, men det är ändå sorgligt att stå vid en grav och ta adjö. Jag fick äran att läsa en dikt , tog en av Ferlin som jag tyckte var tänkvärd.

 Jobbet funkar bättre, har äntligen fått lite vettiga och trevliga kollegor.  Lite roligt är att två av dem är bröder, så det föll sig väl rätt självklart att den yngsta (som dessutom kom in sist) fick smeknamnet junior. Vad som har varit både roligt men samtidigt svårt är att vi fått en massa praktikanter på löpande band, med varierande resultat. En del har fått godkännt, andra inte.Det svåra tycker jag är att lära ut till såna som är helt nya på området, jag har inte direkt någon vana av det. Vad som även kan kännas jobbigt ibland är att jag (tydligen ) fått rollen som gruppledare, väldigt informellt känns det som men ändå.  Jag är ju den som jobbat längst där. Jag är medveten om att jag kan vara rätt bossig av mig (tycker jag iaf ) men jag försöker att inte vara det utan försöker lyssna på andra och låta andra ha åsikter också. Dessutom är det bra om man får tänka själv och jag inte ska tänka på allt. Just nu har jag faktiskt semester, så då vill jag egentligen inte tänka på jobb alls...

I golfen då? där är det många snea slag nu. Usch. Orsaken är till stor del fysisk, min rygg är rejält paj nu. Jag började känna av en konstig värk främst när jag satt eller gjorde vissa rörelser. Jag bokade tid hos en sjukgymnast, men under tiden hann det tyvärr bli mer akut. Jag skurade lite gol på jobbet (tungt jobb ) och när jag satte mig på rasten så sa det pang. Jag kände hur det knäppte till. Sjukgymnasten sa att jag inte fick göra några framåtböjningar, så på hennes rekommendation var jag sjukskrien en vecka. Sen kände jag mig lite bättre, så jag provade att jobba men ta det försiktigt. Det tog inte lång tid innan jag fick fruktansvärd värk och ett bortdomnat ben. Kom inte fram till årdcentralen, men sjukvårdsupplysningen ordnade så jag fick komma in direkt till en läkare på USÖ utan remiss eller att gå via akuten. Väl där fick jag lägga mig på mage på en brits (för ont för att sitta ) och en morfinspruta. Jösses vad skönt. Tyvärr skapade det vissa problem med att ta sig hem men det löste sig. Läkaren ställde diagnosen diskbråck och sjukskrev mig i några veckor samt gav mig starka mediciner. Väldigt starka. Mina kära vänner och grannar fick köra mig till affären för jag kunde inte köra, jag kände mig för yr för det. Därför blev det väldigt trist, jag orkade inte ta mig någonstans så två dagliga promenader var allt jag orkade med.I början var jag helt borta på medicinerna med, inte alls mysigt.

När jag skulle börja jobba igen gick det inget vidare, fick sjukskrivning på halvtid i två veckor och det är perfekt. Nu jobbar jag heltid men med restriktioner. Fast ibland får jag ta timmar och gå hem med värk. Jag har även mildare (men ändå starka)  tabletter. De här kan jag jobba på. (Svårt om man somnar av dem som jag lätt gjorde på de andra...). Tyvärr har jag fastnat där. Jag skulle få en remiss till magnetröntgen eftersom jag inte blev bättre. När jag ringde idag och undrade varför jag inte fått kallelse fick jag svaret att de inte fått någon. Gaaah !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!  Jag ringde vårdcentralen direkt. Naturligtvis är min läkare på semester, så jag ska träffa en ny som ska göra en ny bedömning imorgon. Oanpå detta har de gragit in så jag får inte ta så många starka tabletter som jag anser att jag behöver. Jag försöker trappa ner men när man vaknar och skriker av smärta mitt i natten ibland är det inte lätt. Men jag måste om jag inte ska stå utan, tyvärr. Hoppas jag får röntgen av denna läkaren, så man kan gå vidare. Min ordinarie läkare sa att jag ska vara inställd på att det troligtvis blir operation, vore tungt om det blev nya besked igen. Får se imorgon.

Nej, nu är det lite kvällsmat som gäller. och mys med Dumle.

på återseende.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0