Lycklig

Den här helgen är det Mosås nationella, och min än drog dit husvagnen i måndags och har bott där med sina underbara ungar i veckan. Jag har varit där varenda dag och i har varvat träning med fika och trevliga stunder i förtältet. Dessutom har jag varit iväg två gånger med barnen och badat när hon satt i kiosken, och så roligt vi hade. Jag älskar ju att bada, och jag har inget emot att hoppa i och leka med dem för en stund. fast jag var trött efteråt. Vad som verkligen värmer mig är att barnen har sagt att de tycker om mig och saknat mig när jag inte är där. Idag ringde äldsta tjejen och frågade när jag skulle komma. Den yngsta åkte hem med sin pappa idag för hon hade saknat han så, (han har jobbat så han har inte kunnat vara med ) men hon krama om mig och sa att hon hade haft så roligt med mig och jösses vad lycklig jag blir av sånt. Barn säger vad de tycker och är du omtyckt av ett barn då är du verkligen det. Då har jag ändå inte hunnit vara så mycket med dem, för när jag såg dem för några år sen så var de så små att de inte minns mig. Imorgon ska jag sova över där ute och då ska den tjejen som är kvar tälta med mig. Det ska bli spännande. Jag har redan min luftmadrass där, så kan jag vila på den när jag får ont i ryggen. Vanligtvis sover jag på liggunderlag i tält, men vågar inte det nu. Inte för attjag är så långt borta direkt, men då kan jag stanna där och umgås hela kvällen och ta ett glas vin.  Det har verkligen varit en underbar semester hitills, förutom begravningen har jag njutit varje dag.

Jag har sagt det förut men jag säger det igen, jag är så glad att jag fått träffa min golfkompis igen och att hon börjat spela igen. Vi har så kul både på och utanför banan, och nu är det mer motiverande att komma ut och träna. Hon har dessutom redan hittat några konstigheter i mitt slag som jag lagt mig till med ibland, och det gör att slagen känns så mycket bättre. Resultaten kommer förhoppningsvis snart också.  Bara ryggen håller.

För övrigt så har jag fått tid för magnetröntgen nu. Vad glad jag blev! Jag blev prioriterad nu eftersom jag ändå vänat i två månader för att de gjorde fel.... tack och lov.Vi får se vad de kommer fram till. Jag är rädd för att det ska bli operation, men behövs det så får det bli det. Den som lever får se, och nu njuter jag av livet för fulla muggar. Det är så här man laddar batterierna.

Kram till er alla.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0