Om det sällan blir som man har tänkt

är det väl lika bra att sluta tänka, eller ?
 
Lika bra jag lägger in somna på soffan i mina helgplaner framöver för det är ändå något jag gör varenda helg. Ska vila lite och vips så har det gått några timmar. Inte undra på det när en av de största biverkningarna av medicinen är trötthet och dåsighet. Snark. Nåväl, lika bra att passa på när jag kan. Nästa helg tänkte jag spela fyra-varvaren i Karlskoga (iofs bara på söndagen så på lördagen kan jag sova hur mycke jag vill). Sen är det mixed-sm (tack och lov är jag ledig på måndagen efter med ). Sen ska jag hem och byta bil nere i Vänersborg. Tyvärr är det den helgen det är första topp tio, men jag ändrar inte på det för det är ju den helgen som är en av de få gånger det händer nåt i stan, och jag brukar åka hem just den helgen. Och som jag sagt tidigare, blir jag opererad kommer jag nog inte kunna spela final ändå, om man nu skulle ta sig dit. För det är ju kö dit med. Suck. Tycker jag bara väntar, och väntar, och väntar, och proppar i mig en massa piller.
 
Appropå det så är det dags att ta kvällspiller, gör bra ont nu.
 
Så roligt var det med det.
 
Hepp.

Noll koll

Bra koll jag har nuförtiden. Jag hade hoppat över en vecka på något vis, så det är först nästa vecka  min sjukskrivning går ut. Ja ja, när jag väl kom på det så insåg jag att det inte var panik med att ringa vårdcentralen, men idag fick jag tummen ur. Läkaren ska höra av sig, jaha. Ska till ortopeden fredag nästa vecka, det har jag iallafall koll på. Lite orolig men det löser sig. Äntligen, som jag har väntat.
 
Var och tränade idag. Så skönt. Haft en bra värk-dag idag med, bara behövt en tramadol än så länge. Annars har jag varit tvungen att gå upp till tre för att orka. Ju mindre jag kan ta desto bättre.Helst inga alls men där är jag inte än på långa vägar. Men det är iallafall inte som i våras när jag var hemma heltid, så borta på så starka tabletter att dagarna förflöt som i en dimma.
 
Blev bjuden på fest om ett tag men tyvärr så är det när sm-mixen är så då blir det ingen fest för min del. Var med samma gäng som sist, så hade nog vart kul men men. Kommer väl fler tillfällen. Vad som var kul sist var också att det var lite folk med som jag inte sett på flera år. Jag fick kommentarer om att jag verkligen gått ner i vikt sen dess. Och visst, 17 kg mindre borde synas. Men jag är inte nöjd ändå. Fast jag har stått mer eller mindre still bra länge nu. Men nu är jag på rätt väg igen, lite lättare har jag blivit de sista månaderna. Det svåraste var när jag började.
 
Nog för att jag var motiverad, men det var min skalle som var ivägen. Som barn var jag smal, riktigt liten, men det ändrades när jag kom in i tonåren. Inte för att jag var riktigt överviktig men jag låg strax över kurvan. Det gjorde att mina föräldrar reagerade på, tycker jag, fel sätt. Att sitta vid matbordet och kommentera hur mycket man äter till exempel är inte kul. Speciellt när självförtroendet redan hade gått i sank. Det med en mamma och syster som pratade bantning stup i kvarten fick min självbild att bli lite sned. Tanken var säkerligen god, jag tror inte min familj om nåt ont på det sättet, men resultatet blev fel. Redan som tolvåring grät jag för att jag var fet. Bilder från den tiden tycker jag visar på motsatsen. Fast visst, jag rörde ju inte mycket på mig. Förrän i gymnasiet. Då började jag träna, och jag cyklade till skolan eller tog mycket promenader. När jag började bli större pga. muskler så var det ändå en orolig mamma som undrade över att jag blev större. Ja, i muskler.Återigen, tittat på bilder från den tiden. Kraftig var jag, breda axlar, rejäl benstomme och så men fet ? Nej. Överviktig ? nej. Minns vad jag vägde och mitt bmi, för de som tycker om att ha koll på sånt, var inte illavarslande heller.Men ändå, självbilden.
 
När jag flyttade hemifrån blev det inte så mycket träning, och när jag började må dåligt psykiskt så blev det ju värre. Jag ökade i vikt, och det rejält. Men jag var ju redan fet, tyckte jag. Jag gjorde några försök att gå ner i vikt men gick alltid upp igen. Det var först när jag träffade en läkare som sa att jag kunde bli inskriven i kö för överviktsoperation, det fattades bara två kilo. Fast eftersom jag hade hjärt och kärlsjukdomar i släkten (pappa gjorde en allvarlig operation för några år sen) så var jag redan kvalificerad. Det tände en låga hos mig, och lite över ett år senare hade jag gått ner 15 kg. Det här var strax innan jag och mitt xx gick isär (ni vet, han som jag var gift med).
 
Som sagt, sen har det mer eller mindre stått still. Men nu är jag peppad som tusan igen. Jag försöker hålla mig till samma sätt som sist. Basic stuff, egentligen. Men inte alltid så lätt. Nu mår jag ju bättre psykiskt så då går det lättare. Jag måste kämpa vidare för det sista. Jag kommer ju inte bli som när jag var 18 men jag kan bli lättare än det här. Jag måste. För min skull.
 
Det ryggonda var ju en bra spark i arslet kan man ju säga.

Full fart

Nu var det ett tag sen. Dagarna går fort nu för tiden, snart är vi inne i svarta november. Värsta månaden på hela året som man bara måste genomleva. Det har blivit kallare, och det känns i ryggen. Mer ont ger mer piller som ger mindre ork. Lite mindre än två veckor kvar till besöket på ortopeden, och min sjukskrivning går ut imorgon. Hade tänkt ringa i slutet på förra veckan men det var full fart på jobbet och när jag väl hann ringa så var telefontiderna slut. Typiskt.
 
Jag var inne på ett forum på nätet igår och i en tråd läste jag någon som skrev att personer med "obehandlad asperger" är farliga, våldsamma och går omkring och skriker på stan. Som tur var så var det någon annan som påpekade felaktigheterna i detta före mig. Jag förstår om alla inte vet vad det innebär att ha asperger, men man kan väl göra lite faktakoll innan man vräker ur sig något sådant. Fast varför ska man bli förvånad när kvällstidningar kan vräka ur sig att var och varannan med det funktionshindret är våldsamma och farliga ?
 
Vad jag vet har jag aldrig varit våldsam. Däremot har jag sårat människor omedvetet genom att jag har sagt saker som jag själv inte förstått var så lämpliga att säga, det är en helt annan sak. Det är ju typiskt asperger, svårigheter med det sociala samspelet... Jag vet inte hur många gånger jag tjatat på mina föräldrar eftersom de anser att jag som är smart inte kan ha en diagnos... Nu är det så att många med asperger har en iq som ligger över genomsnittet, men vår eq (sociala intelligensen) är lägre. Sen är ofta begåvningen ojämn. En stor del av de som bor i Sillicon Valley har asperger, om ni nu inte visste det. Och nej, eftersom det är ett funktionshinder och inte en sjukdom så går det inte behandla. Jag skulle inte vilja "behandla" mitt funktionshinder, däremot skulle jag önska att jag fått reda på det tidigare. Det hade nog gjort att jag sluppit mycket smärta och mått mycket bättre när jag var yngre, men det är ju svårt att veta. Men alla år i mörker när jag var nere i min depression var inte roliga. Fast det har stärkt mig och gjort mig till den jag är idag.
 
 
Igår var vi ett gäng och tränade golf i e-tuna inför SM-mixen. Blev en heldag och det var riktigt kul men et känns idag, segt och stelt och ont och trött. Men det ger  sig. Tur att jag även tog ledigt dagen efter mixen tror jag...
 
Om jag orkar kanske jag ska åka upp på stan imorgon och gå omkring och skrika lite eftersom jag har obehandlad asperger.

Nice suprise.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅh så skönt med helg. Jag är i vanlig ordning helt slut, trots att jag är nere på 75 %. Fast en chokladbit piggade ju upp :).
 
Jag är lika trött, seg och full av värk som vanligt. Nothing new, alltså. Längtar till mixed-sm nu, ska bli kul. Mycket golf och mycket trevligt folk, yeah ! Är ledig torsdag och fredag innan, sen og jag ledigt på måndag också för det råkar vara dagen innan det är inventering på jobbet, och den dagen är drive-in stängd för då inventeras den, så då har vi mindre att göra. Då räcker det med två och jag kan vara hemma och vila efter en lång helg. Däremot fick jag inte ledigt under själva inventeringen som jag hade trott, för så var det förra året. Istället ska vi vara där och ta hand om det värsta. Men hellre det än som förra året för då var det inte så roligt dagen efter när det var totalt kaos när man kom på morgonen.
 
Min chef kom på besök idag och hade ett positivt besked åt oss, och jag kunde inte blivit gladare. Äntligen blir det en permanent lösning när mina ordinarie arbetskamrater har sin helgledighet (två dagar varannan vecka). Det var en tjej inlagd på schemat från början när det nya helgschemat började i våras, och det funkade bra, men sen blev hon flyttad och efter det har det bara varit strul. Olika personer från gång till gång, som jag får reda på om i sista minuten (jag som har svårt för just sånt också). Många gånger har jag fått överanstränga mig, för det är till exempel någon som inte kan köra maskinerna som jag iofs kan tycka vara rätt kul ibland, men inte orkar så bra just nu eftersom jag inte kan sitta så länge i den ställningen. Eller så har det varit folk som inte varit där så länge så det går inte släppa dem själva, eller någon som inte är så mycket att lita på.Och det är inte bara det att det blir samma person hela tiden, det är dessutom en trevlig och duktig person. Det var som en stor tyngd lyftes från mina axlar. För det är ju inte bara det att det har varit jobbigt för mig, det går ju även ut över jobbet i slutändan. Det har varit så frustrerande för det har blivit så mycket med det här. Inte bara att jag har blivit spänd och stressad, jag har ju mått fysiskt sämre många gånger också. Och när jag vetat att jag kommer få göra saker jag inte orkar så bra så har stressen ökat ännu mer.
 
Nej nu är det helg, dags för ett glas vin och lite soffhäng. Känns som jag håller på att bli förkyld igen, andra gången redan för i höst i så fall. Tyvärr är det en nackdel med mitt jobb vid såna här tider på året, vi går mycket mellan varmt och kallt hela tiden. Många gånger korta stunder. Eller vad som är ännu värre - sitta och köra maskin på drive in i många minusgrader.
 
Förresten så undrar jag vem som har gett mig tillstånd att se till så att det är så mörkt när jag åker till jobbet nu (ca 05 40). Det gillar vi inte!

The final countdown

Räknar ner dagarna tills jag ska till ortopeden, i början på oktober. Har sagt det här förut (börjar bli extremt bra på upprepningar känner jag ) men i dagsläget hoppas jag på en operation. Inte för att jag tror att det är ett lätt sätt att trolla bort det, men det verkar ju som om det blir sista utvägen. Lång väg tillbaka blir det nog tyvärr bara. Mitt yrke är ju klassat som tungt, så man kan ju inte direkt börja jobba heltid med en gång... En kollega skämta & sa att i så fall får han nog blocka mig på facebook, då kommer jag ha så lite att göra att jag kommer sitta där hela tiden, ha ha. Vet ju hur rastlös jag var i våras när jag var sjukskriven, helt galet. Fast då kanske jag så småningom kan börja göra mer. Tänk att kunna sitta upp med rak rygg, utan att behöva slänga upp högra benet bakom mig, tänk att kunna ligga på rygg, eller på höger sida. Lyx !
 
Jag har förövrigt aldrig opererats tidigare så blir det av så blir det premiär...
 
Fick tummen ur och kollade upp en sak som var rätt viktig idag iallafall. Kommer ju byta bil i höst, till ännu en "pappa-bil". Ja, min gamla volvo är från han och trots alla gliringar jag har fått om den så har den varit bra. För sin ålder (88) rätt säker. Stabil som f-n. Inte haft några större fel annat än vanligt slitage. Jag menar bromsar, stötdämpare och annat är sånt som slits på alla bilar. Tyvärr drar den ju lite dock, runt 0,9 blandad körning (lite mer på vintern). Sen visst är den ju inte så modern då... Men hallå, det här är tjejen med två st tjocktv. (var ska katten annars ligga liksom). En tekniknerd skulle nog dö om han kom hem till mig :).
 
Ja ja, nu är det ju så att jag har ett ganska jobbigt förflutet .Det fanns en tid när jag inte klarade av någonting över huvud taget, knappt ens ta mig ur sängen. Från denna tid, och en del andra saker som hänt som jag inte tänker ta upp här, så har jag lite skulder hos snälla kronofogden. Nu när jag har ordning på livet på alla plan, och har en inkomst som överstiger existensminimum, så jobbar jag på att bli av med skiten, och jag är på god väg. (Ungefär halvvägs faktiskt). Men jag får inte ha för dyra bilar. Nu trodde jag väl inte att det skulle bli några problem med den här bilen, men det är lika bra att vara helt säker. Och jo då, nemas problemas. Jag vet ju vad en bil får vara värd i deras ögon, men jag ville ha just den bilen bedömd. Just nu så är till och med att ta reda på en sådan sak jobbigt ibland...  Men om inget skumt inträffar blir jag med opel om ett tag. Då kan jag inte bli retad för att jag inte har centrallås iallafall...
 
Nej nu måste jag dra mig ut till köket innan all ork försvinner, liiiiite finns det kvar.
 
Ont om pengar är en bra drivkraft till att göra matlåda varje dag, har jag märkt.
 
Hepp.

Jag vet

att jag är gnällig, men jag är så förbannat trött. Trött på att vara trött, trött på att kroppen ska motarbeta mig ännu mer, trött, trött, trött.
 
Blev det mycket gjort i helgen? Njae.... Natten till lördag sov jag 12 (!) timmar, sen när jag fått igång ryggen (piller och lång varm dusch, samma sak varje dag), så tog jag en promenad. Kom hem, vilade på soffan, och somnade. Sen var det kväll... Natten därpå räckte det med 9 timmars sömn (woho). En långpromenad till, sen lite småsaker gjorda här hemma men det var allt. Troligtvis behövde kroppen vilan, är ju som sagt mer trött nu, sen några lite tyngre dagar på jobbet också. Det funkar bättre när mina vanliga kollegor är på plats, då flyter allting på bara. Känns som det blir lite hipp som happ så fort de är lediga, och även om flera av inhopparna är bra så blir det ingen riktig struktur när det blir sistaminuten-lösningar hela tiden. Känns svårare då när jag är nere på deltid igen men det är väl mitt kontrollbehov som spökar till stor del. Blev lite irriterad idag när min chef tydligen inte hade koll på hur många timmar jag egentligen jobbar just nu, kändes tryggt. Men det löste sig, hoppas jag.
 
Satt datum för lite träning i munktell, min partner kunde inte just då men vi ska dels träna torsdag och fredag innan tävlingen och ev. spela en kvällstävling i mixed-klassen, ska iallafall bli kul att komma iväg med lite vänner.Längtar till tävlingen, fyra dagar med bara golf, kan det bli bättre ?
 
Försöker formulera några av alla de tankar som flyger omkring.
 
En del i mitt funktionshinder (rätt stor del) är ju det här med den sociala biten. Jag vet ju till exempel inte var gränsen går. När är jag för privat, när ska jag hålla käft och bara vara eller duger det att prata om väder och vind? Jag har ju sagt tidigare att jag ofta hellre lägger band på mig själv än gör bort mig , men ibland funkar det inte. Jag vet att man oftast säger till om jag blir för mycket men om man inte vågar eller vill...  nej jag orkar inte tänka på det. Jag är den jag är. Jag grubblar för mycket just nu, låt bli. Lägg av. Lägg energin på nå´t annat.
 
Jag har jobbat 6 timmar och är helt slut, måste försöka fokusera min energi. Svårt att somna igår iofs.
 
Måste fixa något att äta imorgon. Uh.
 
Funderar på om det är läge för mig att börja äta järntabletter igen. Men mer piller, med mitt redan dåliga komihåg. (Värre än nå´nsin, skyller på alla piller). Kommer knappt ihåg att ta min magsårsmedicin på morgonen.
 
äh.
 
 

Bingo

Jag har vunnit högsta vinsten, jag har fått tid på ortopeden. Förvisso är det nästan en månad kvar dit, men nu har jag iallafall en fot inne. Äntligen. Ska bli spännande att se vad de säger. Då kommer domen, ta da da da....Ska dem skära i mig eller inte? Vad jag hört hittills så lutar det ju mot det...   Då blir det sjukskrivning länge, usch och fy, hur ska man få dagarna att gå? Men måste man så måste man... Eller måste och måste, men det här är inget liv att leva. Inget roligt iallafall. Skulle ha med en medicinlista, tycker jag vräker i mig piller och det finns mediciner överallt. Just nu käkar jag venlafaxin (ätit i många år), tramadol, alvedon, diklofenak (fast dem har jag minskat på ) och omeprazol. Kanske inte så mycket för en del, fast jag har aldrig ätit så mycket piller på en gång förut. Allting är ju relativt... Ja, sen har jag ju oxycontin också men den tar jag knappt längre. Tack och lov får jag väl säga, för den är inget rolig att äta. Fy bubblan vad snurrig jag blev på den.
 
Nu är det helg, det var efterlängtat. Även om jag jobbar deltid så blir jag trött. Men jag känner att det är precis vad jag orkar, börjar bli som värst just runt den tid som jag slutar så då är det skönt att kunna åka hem och vila eller åka och träna. Har inga planer för helgen, tänkte mest ta det lugnt och försöka grejja lite här hemma. Finns saker som jag måste ta tag i. Och en helt ledig helg är väl rätt tillfälle. Ska bli så skönt att bara ta det lugnt, och få sova ut.
 
Ja ja, nu ska jag fortsätta nöta på soffan. Riktigt skönt det också ibland.
 
 

Politik

Ni som kännt mig ett tag vet att jag förr höll på med politik rätt  så mycket. Sista tiden har lusten att ta upp det igen kommit tillbaka, kruxet är väl att jag inte vet vilket parti jag vill tillhöra. Jag har blivit mer socialliberal men å andra sidan har jag kvar mina grundvärderingar.
 
Jag har funderat på att bli sosse, men vad som har hindrat mig är att jag tycker att inriktningen i partiet styrs för mycket av ledningen. Man vet inte riktigt vad man har, kan man säga. Vad som hindrat mig från att gå tillbaka till mitt gamla parti är ju som sagt dels att jag blivit mer socialliberal, men även en del personliga motsättningar. Nu i efterhand när jag kan se tillbaka på mitt liv med andra glasögon så kan jag ju säga att mycket är självförvållat, inte både där utan även i andra sammanhang, och även privat. Fast jag visste ju inte. Hade jag haft min diagnos, hade jag fått hjälp, då hade jag nog behärskat sociala situationer annorlunda. Allt jag visste var att jag kände mig som en idiot, som en onormal, men jag visste inte vad jag gjorde för fel. Jag var mig själv ut i fingerspetsarna. Idag är jag fortfarande mig själv, men jag har lärt mig tona ner det i vissa lägen, och jag har fått lära mig flera sociala koder som jag förr inte visste. Trots detta är det ändå svårt, men jag har ju gjort enorma framsteg. Och jag har fått en enorm självinsikt. Idag har jag lagt mig till med taktiken att hellre tona ner mig själv om jag är osäker eller ny i ett sammanhang, än tvärtom. Jag spanar in läget, så att säga. Sen kan jag se vilken nivå jag kan lägga mig på i olika sammanhang. Är jag bland folk jag känner väl kan jag däremot slappna av och vara mig själv fullt ut.
 
Sen påverkade ju min psykiska hälsa mycket under den här tiden, den var ju inte på topp direkt. Jag kunde inte alltid den sista tiden vara så pålitlig direkt det var dagsformen som avgjorde om jag orkade eller inte. Minns en gång när jag åkt upp till stan för ett möte på rådhuset, men nästan precis utanför fick jag världens panikångest. Det gick inte. Jag trodde jag skulle falla ihop och dö, så illa var det. Jag grät och gick därifrån. Jag pratade med några jag hade förtroende för, för jag ville säga av mig alla mina uppdrag, både inom partiet och inom kommunen, men blev övertalad att fortsätta men på mina egna villkor. Det var ett stort misstag, för tack vare det fick jag skit från en del andra istället. Tack för kaffet, liksom. Då gav jag upp.
 
Jag minns vilken stor omställning det var att komma från en liten småkommun till den här. Vi hade möten med hela kommungruppen, med samtliga förtroendevalda och diskuterade alla viktiga frågor. Det gick inte här, det var en för stor organisation för det och det gjorde ju att man fick mindre inblick i allt som sker. Å andra sidan så var det ju oundvikligt. Sen märktes det att det här är en universitetsstad, på gott och ont. Nog för att min gamla hemstad är en "akademikerstad" som gammal residensstad, och nu regionhuvudstad, men det var ändå inte på samma sätt. För mig som inte har den bakgrunden, även om jag nu råkat läsa på universitetet, blev det en ännu större omställning.
 
En annan sak som störde mig var att i många sammanhang där det behövdes en talare så gick enbart "kända namn" före, även om de inte alltid var den bästa talaren. Jag har full förståelse att man vill visa upp sina lokala profiler som har tyngre poster, men det finns även andra som verkligen är duktiga. Och det bevisade jag ju. Minns när vi var i Askersund och skulle ha torgmöte, och de "råkade" komma på att det var internationella kvinnodagen. Då kanske man skulle ha någon som talade kring det. Jag tog på mig det, och ett av mina snabbast påkomna tal blev ett av mina bästa någonsin. (Fick mycket beröm för det efteråt). Jag vill inte säga att jag skryter, men däremot är jag väldigt emot jante. Jag vet att jag är en väldigt bra retoriker, och jag är bra på att uttrycka mig skriftligt. Men jag kan också berätta flera saker jag är oerhört usel på. Bara för att man vågar stå för att man är bra på något så betyder det inte att man är en skrytpelle. Fast sen kan det ju ha påverkat en del att jag var så långt under isen att jag inte vågade föreslå mig själv heller alla gånger. Jag vill inte enbart lägga skulden på andra, det vore verkligen fel.
 
Nu vet jag mycket väl att oavsett parti så kommer det finnas människor man kommer mindre överens med och saker man ogillar, det handlar för mig om att avgöra var jag hör hemma nuförtiden. För jag kan även berätta mycket positivt om den här tiden. Många trevliga och duktiga och kompetenta människor, och medmänniskor. Jag har väldigt många positiva minnen också. Fast det är väl rätt typiskt att man gärna fastnar för det negativa. Sen var ju en stor del av den här tiden för min del påverkad av att jag mådde mer och mer psykiskt dåligt, och då är det ju lättare att ta åt sig det negativa.
 
Den biten är ju borta idag. Visst har jag bra och dåliga dagar jag med, visst har det hänt att gamla känslor har rörts upp och det har nästan kännts som en panikattack är på väg. Men nu kan jag hantera det, jag vet mitt värde, jag har en inre styrka som jag inte hade då. Dessutom känner jag att mitt liv är på väg åt rätt håll. Vissa pusselbitar fattas, men förhoppningsvis kommer dem att falla på plats också. Jag har en helt annan styrka. Känner jag att mina gamla negativa tankar är på väg tillbaka så har jag verktyg för att bemöta dem. Jag vet hur jag då kan styra undan mina tankar in på rätt spår igen.
 
ja, vi får väl se var jag hamnar, om jag hamnar, någonstans. Vore kanske bra att vänta tills ryggen var okej, men samtidigt så tycker jag att mitt liv ska inte behöva stå helt stilla för att jag är dålig. Dessutom hade jag inte tänkt köra på för fullt med en gång heller. nej någon måtta får det vara. Så det så.
 
Ower and out.

Trött

Fick som jag ville, kommer jobba 75 % från och med imorgon till att börja med. Sen hoppas jag att jag får komma till ortopeden snarast, men börjar känna mig luttrad...Allting tar så lång tid, längre tid än vad som är rekommenderat dessutom (enligt vad jag har läst). Ja, hade min läkare varit duktig och verkligen skickat in remissen till min magnetröntgen , och inte missat det, så hade det kanske gått snabbare. Fast man vet ju aldrig, gjort är gjort men jag är så in i h-e trött på det här nu. Trött på att ha ont, trött på att inte kunna sitta normalt utan kramp elller att benet domnar bort, trött på att vara trött, trött på att vakna av att jag råkar hamna på rygg eller på höger sida (hände i natt).
 
Ja ja, nu när jag ska sluta tidigare kanske det finns lite mer ork. Eller lite mindre ont. Åtminstonde mer tid till träning och vila. Orkar jag träna så mår jag ju bättre, och kan oftast ta mindre piller och då blir jag ju piggare. Iallafall en aning. är väl lite höst-trötthet också. Jag gillar verkligen inte hösten och vintern, det är kallt, det blir mörkare, man kan inte vara ute och njuta av solen. Jag blir alltid mer nedstämd på hösten och vintern. November är värst, det är en månad man bara måste orka genomleva. Våren är min bästa årstid, helt klart. Men sen är jag ju ett vår-barn också.
 
Börjat känna mig lite ensam, skulle vilja ha någon som man kan krama om ibland. Fast jag är heller inte desperat, jag har mig själv och min hälsa som prio ett just nu. Sen har jag ju faktiskt en karl med mig i sängen varje natt, han ligger där och värmer mig tätt intill. Förvisso har han fyra ben och en svans, men man ska inte vara allt för kräsen. Han tycker ju om mig iallafall, alltid lika glad när jag kommer hem, och alltid lika förvånad när jag kommer hem tidigare. Kanske skulle ha en man i byrån...  Det vore perfekt, men eftersom livet inte är perfekt så får jag nöja mig med katten. Inte så illa ändå. Man får vara glad för det lilla, helt enkelt.

Dagen efter...

...kvällen före, som min syster & jag brukar säga. Fest igår alltså. Jag drack inte så mycket, men blev rätt lullig ändå. Jag tål inte så mycket just nu pga. alla mediciner, och det är väl inte så konstigt. Sen är jag ju ingen svamp som jag var för några år sedan heller. Tack och lov, får jag väl säga. För då hade jag nog inte varit i något vidare fint skick. Tyvärr lyckades jag återigen med att skicka diverse fylle-sms till lite olika personer, bara att ställa sig i skamvrån med dumstruten på idag. Fast jag bad om ursäkt, även om det kanske inte var något elakt eller så som jag skrev så kändes det dumt efteråt. Men där spriten går in går vettet ut, det är ju tyvärr så. När jag skulle gå hem så märkte jag att jag hade svårt att gå rakt, och ett tag höll jag på att gå fel och fick stanna till och fundera på var jag var. Det gjorde till att jag blev tillsagd att höra av mig när jag kommit hem, och den omtanken tackar jag för. Jag var erbjuden en sovplats där, men jag ville hem för ska jag ta mig upp och gå efter en natt på något annat än min säng och utan piller så ska det krävas ett mirakel, och det kändes inte värt den chansningen.
 
Idag var det lite snurrigt och tungt i skallen, fast långt ifrån den värsta bakfyllan jag har haft. Det här är ingenting mot förr. Tänkte gå ut och ta en promenad om en stund, för ryggen krampar som vanligt och jag behöver röra på mig för att det ska släppa lite. Simma vore det bästa, men jag vill inte köra bil dagen efter om det verkligen inte behövs. Det är ju skillnad på om man tar ett glas vin på kvällen eller om man tar en flaska...och sitta på en buss, fy in i h-e vad ont det gör.
 
Imorgon är det jobb igen, ska avvika en stund för ett tandläkarbesök, men sen kommer jag tillbaka och kämpar vidare. Hoppas det går bra efter en stund på rygg i tandläkarstolen. Tänkte även höra av mig till vårdcentralen och se om jag kan få träffa min läkare och diskutera lite, det vore skönt om jag kunde få 25 % sjukskrivning, vi får väl se. Sen är det inte roligt att behöva et, men vad är alternativet? Jag hoppas verkligen jag får komma in till ortopeden snart. Så jag verkligen får ett besked om vad som kommer att hända.
 
Är för övrigt bokad till mixed-SM nu. Det ska bli kul, det ser vi fram emot.

RSS 2.0