Noll koll

Bra koll jag har nuförtiden. Jag hade hoppat över en vecka på något vis, så det är först nästa vecka  min sjukskrivning går ut. Ja ja, när jag väl kom på det så insåg jag att det inte var panik med att ringa vårdcentralen, men idag fick jag tummen ur. Läkaren ska höra av sig, jaha. Ska till ortopeden fredag nästa vecka, det har jag iallafall koll på. Lite orolig men det löser sig. Äntligen, som jag har väntat.
 
Var och tränade idag. Så skönt. Haft en bra värk-dag idag med, bara behövt en tramadol än så länge. Annars har jag varit tvungen att gå upp till tre för att orka. Ju mindre jag kan ta desto bättre.Helst inga alls men där är jag inte än på långa vägar. Men det är iallafall inte som i våras när jag var hemma heltid, så borta på så starka tabletter att dagarna förflöt som i en dimma.
 
Blev bjuden på fest om ett tag men tyvärr så är det när sm-mixen är så då blir det ingen fest för min del. Var med samma gäng som sist, så hade nog vart kul men men. Kommer väl fler tillfällen. Vad som var kul sist var också att det var lite folk med som jag inte sett på flera år. Jag fick kommentarer om att jag verkligen gått ner i vikt sen dess. Och visst, 17 kg mindre borde synas. Men jag är inte nöjd ändå. Fast jag har stått mer eller mindre still bra länge nu. Men nu är jag på rätt väg igen, lite lättare har jag blivit de sista månaderna. Det svåraste var när jag började.
 
Nog för att jag var motiverad, men det var min skalle som var ivägen. Som barn var jag smal, riktigt liten, men det ändrades när jag kom in i tonåren. Inte för att jag var riktigt överviktig men jag låg strax över kurvan. Det gjorde att mina föräldrar reagerade på, tycker jag, fel sätt. Att sitta vid matbordet och kommentera hur mycket man äter till exempel är inte kul. Speciellt när självförtroendet redan hade gått i sank. Det med en mamma och syster som pratade bantning stup i kvarten fick min självbild att bli lite sned. Tanken var säkerligen god, jag tror inte min familj om nåt ont på det sättet, men resultatet blev fel. Redan som tolvåring grät jag för att jag var fet. Bilder från den tiden tycker jag visar på motsatsen. Fast visst, jag rörde ju inte mycket på mig. Förrän i gymnasiet. Då började jag träna, och jag cyklade till skolan eller tog mycket promenader. När jag började bli större pga. muskler så var det ändå en orolig mamma som undrade över att jag blev större. Ja, i muskler.Återigen, tittat på bilder från den tiden. Kraftig var jag, breda axlar, rejäl benstomme och så men fet ? Nej. Överviktig ? nej. Minns vad jag vägde och mitt bmi, för de som tycker om att ha koll på sånt, var inte illavarslande heller.Men ändå, självbilden.
 
När jag flyttade hemifrån blev det inte så mycket träning, och när jag började må dåligt psykiskt så blev det ju värre. Jag ökade i vikt, och det rejält. Men jag var ju redan fet, tyckte jag. Jag gjorde några försök att gå ner i vikt men gick alltid upp igen. Det var först när jag träffade en läkare som sa att jag kunde bli inskriven i kö för överviktsoperation, det fattades bara två kilo. Fast eftersom jag hade hjärt och kärlsjukdomar i släkten (pappa gjorde en allvarlig operation för några år sen) så var jag redan kvalificerad. Det tände en låga hos mig, och lite över ett år senare hade jag gått ner 15 kg. Det här var strax innan jag och mitt xx gick isär (ni vet, han som jag var gift med).
 
Som sagt, sen har det mer eller mindre stått still. Men nu är jag peppad som tusan igen. Jag försöker hålla mig till samma sätt som sist. Basic stuff, egentligen. Men inte alltid så lätt. Nu mår jag ju bättre psykiskt så då går det lättare. Jag måste kämpa vidare för det sista. Jag kommer ju inte bli som när jag var 18 men jag kan bli lättare än det här. Jag måste. För min skull.
 
Det ryggonda var ju en bra spark i arslet kan man ju säga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0