Politik

Ni som kännt mig ett tag vet att jag förr höll på med politik rätt  så mycket. Sista tiden har lusten att ta upp det igen kommit tillbaka, kruxet är väl att jag inte vet vilket parti jag vill tillhöra. Jag har blivit mer socialliberal men å andra sidan har jag kvar mina grundvärderingar.
 
Jag har funderat på att bli sosse, men vad som har hindrat mig är att jag tycker att inriktningen i partiet styrs för mycket av ledningen. Man vet inte riktigt vad man har, kan man säga. Vad som hindrat mig från att gå tillbaka till mitt gamla parti är ju som sagt dels att jag blivit mer socialliberal, men även en del personliga motsättningar. Nu i efterhand när jag kan se tillbaka på mitt liv med andra glasögon så kan jag ju säga att mycket är självförvållat, inte både där utan även i andra sammanhang, och även privat. Fast jag visste ju inte. Hade jag haft min diagnos, hade jag fått hjälp, då hade jag nog behärskat sociala situationer annorlunda. Allt jag visste var att jag kände mig som en idiot, som en onormal, men jag visste inte vad jag gjorde för fel. Jag var mig själv ut i fingerspetsarna. Idag är jag fortfarande mig själv, men jag har lärt mig tona ner det i vissa lägen, och jag har fått lära mig flera sociala koder som jag förr inte visste. Trots detta är det ändå svårt, men jag har ju gjort enorma framsteg. Och jag har fått en enorm självinsikt. Idag har jag lagt mig till med taktiken att hellre tona ner mig själv om jag är osäker eller ny i ett sammanhang, än tvärtom. Jag spanar in läget, så att säga. Sen kan jag se vilken nivå jag kan lägga mig på i olika sammanhang. Är jag bland folk jag känner väl kan jag däremot slappna av och vara mig själv fullt ut.
 
Sen påverkade ju min psykiska hälsa mycket under den här tiden, den var ju inte på topp direkt. Jag kunde inte alltid den sista tiden vara så pålitlig direkt det var dagsformen som avgjorde om jag orkade eller inte. Minns en gång när jag åkt upp till stan för ett möte på rådhuset, men nästan precis utanför fick jag världens panikångest. Det gick inte. Jag trodde jag skulle falla ihop och dö, så illa var det. Jag grät och gick därifrån. Jag pratade med några jag hade förtroende för, för jag ville säga av mig alla mina uppdrag, både inom partiet och inom kommunen, men blev övertalad att fortsätta men på mina egna villkor. Det var ett stort misstag, för tack vare det fick jag skit från en del andra istället. Tack för kaffet, liksom. Då gav jag upp.
 
Jag minns vilken stor omställning det var att komma från en liten småkommun till den här. Vi hade möten med hela kommungruppen, med samtliga förtroendevalda och diskuterade alla viktiga frågor. Det gick inte här, det var en för stor organisation för det och det gjorde ju att man fick mindre inblick i allt som sker. Å andra sidan så var det ju oundvikligt. Sen märktes det att det här är en universitetsstad, på gott och ont. Nog för att min gamla hemstad är en "akademikerstad" som gammal residensstad, och nu regionhuvudstad, men det var ändå inte på samma sätt. För mig som inte har den bakgrunden, även om jag nu råkat läsa på universitetet, blev det en ännu större omställning.
 
En annan sak som störde mig var att i många sammanhang där det behövdes en talare så gick enbart "kända namn" före, även om de inte alltid var den bästa talaren. Jag har full förståelse att man vill visa upp sina lokala profiler som har tyngre poster, men det finns även andra som verkligen är duktiga. Och det bevisade jag ju. Minns när vi var i Askersund och skulle ha torgmöte, och de "råkade" komma på att det var internationella kvinnodagen. Då kanske man skulle ha någon som talade kring det. Jag tog på mig det, och ett av mina snabbast påkomna tal blev ett av mina bästa någonsin. (Fick mycket beröm för det efteråt). Jag vill inte säga att jag skryter, men däremot är jag väldigt emot jante. Jag vet att jag är en väldigt bra retoriker, och jag är bra på att uttrycka mig skriftligt. Men jag kan också berätta flera saker jag är oerhört usel på. Bara för att man vågar stå för att man är bra på något så betyder det inte att man är en skrytpelle. Fast sen kan det ju ha påverkat en del att jag var så långt under isen att jag inte vågade föreslå mig själv heller alla gånger. Jag vill inte enbart lägga skulden på andra, det vore verkligen fel.
 
Nu vet jag mycket väl att oavsett parti så kommer det finnas människor man kommer mindre överens med och saker man ogillar, det handlar för mig om att avgöra var jag hör hemma nuförtiden. För jag kan även berätta mycket positivt om den här tiden. Många trevliga och duktiga och kompetenta människor, och medmänniskor. Jag har väldigt många positiva minnen också. Fast det är väl rätt typiskt att man gärna fastnar för det negativa. Sen var ju en stor del av den här tiden för min del påverkad av att jag mådde mer och mer psykiskt dåligt, och då är det ju lättare att ta åt sig det negativa.
 
Den biten är ju borta idag. Visst har jag bra och dåliga dagar jag med, visst har det hänt att gamla känslor har rörts upp och det har nästan kännts som en panikattack är på väg. Men nu kan jag hantera det, jag vet mitt värde, jag har en inre styrka som jag inte hade då. Dessutom känner jag att mitt liv är på väg åt rätt håll. Vissa pusselbitar fattas, men förhoppningsvis kommer dem att falla på plats också. Jag har en helt annan styrka. Känner jag att mina gamla negativa tankar är på väg tillbaka så har jag verktyg för att bemöta dem. Jag vet hur jag då kan styra undan mina tankar in på rätt spår igen.
 
ja, vi får väl se var jag hamnar, om jag hamnar, någonstans. Vore kanske bra att vänta tills ryggen var okej, men samtidigt så tycker jag att mitt liv ska inte behöva stå helt stilla för att jag är dålig. Dessutom hade jag inte tänkt köra på för fullt med en gång heller. nej någon måtta får det vara. Så det så.
 
Ower and out.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0