Bonnbränna & bangolf

Det gick ju som bekant bra för ÖSK mot kalmar, såklart. Vi var på plats och såg matchen, riktigt kul var det. I helgn har vi avklarat utomhuspremiären på riktigt, årets första tävling utomhus är klar. I efterhand får jag väl säga att jag är både nöjd och missnöjd men är nog mest misnöjd. Jag satte två rekord, bästa varv jag gjort där och bästa tolala på två tävlingar, men första varvet var en katastrof. Eller nej, värre än katastrof, riktigt, riktigt uruselt tycker jag. Förvisso så hade de ändrat banorna en del så de var svårare än tidigare, och de var inte lätta då heller. Möllbergaren som förut, som en sade, var en bedrift att missa för att den var så enkel, var nu ombyggd till en mosbricka som inte var så lätt att avväga på, trots det så hade jag iofs bara spik på den men högt på de andra banorna... 

Träningen gick bra och slagen kändes bra, men sen idag så gick ingenting det första varvet. Jag gjorde precis det jag inte skulle, förväntade för mycket av mig själv helt enkelt. För mycket press och jag slappnade inte av tillräckligt och då går det som det går... åt skogen. Andra varvet började jag knackigt men sedan kom jag igång, då kännde jag igen mig själv. Då var jag avslappnad och lugn, det bara kom som en blixt från en klar himmel och då spelade jag riktigt bra. Synd bara att det tog 1 och 1/4 varv för att komma på hur man ska göra... Det är ju stor skillnad att spela uomhus och så men det går inte skylla på det, jag skyller på att jag är mänsklig och gjorde fel i början när jag spelade, så som en människa kan göra, eftersom vi inte är robotar. Nu ser jag fram emot mellansvenska cupen som tar sin start med första tävlingen i Örebro, andra veckan i maj.

Övrigt att notera från helgen är att m kom femma i våran klass och fick pris, och att årets första bonnbränna, alternativt bangolfbränna, är införskaffad. En mörkbrun ton på de delar av armarna som inte döljs av tävlingströjan. Ansiktet är svårare, jag spelar ju alltid med keps på för att skärma av omgivningen och för att hålla det ostyriga håret på plats.

Nu ska jag ta mig en välbehövlig visit i ett svalt sovrum för att vila. Adios så länge!



Litte grubblerier

Igår när vi var och tränade så mötte vi en kvinna som vi känner från golfen, hon hade blivit änka för bara några få månader sedan. Det fick mig att börja grubbla (vad oväntat...) och vare sig man vill det eller ej så har ju livet för oss alla ett slut så småningom. Allting som har en början har ett slut. Det var lite sorgset på så sätt att hennes man var en väldigt trevlig och rolig person som alltid hade ett glatt ord till övers. Det känns konstigt att inte få se honom något mer, men sånt är livet. Jag tycker verkligen synd om henne som blivit ensam och jag började fundera på hur jag själv skulle känna om det hände mig. Det går kanske inte att jämföra då vi inte har varit ihop så länge och fortfarande är hyfsat unga men iallafall, det är ju inget man önskar sig direkt för jag älskar ju m otroligt mycket.

Mannen ifråga hade fåt kol efter många års rökning men det var inte det han dog av, men rökningen kanske hade ett finger med i spelet ändå, vad vet jag. Jag är ju inte läkare, allt jag vet är att rökning lätt orsakar en j-a massa skit rent ut sagt. Jag röker ju inte nu längre men ibland känns det som att jag kan göra vad som helst för en cigarett. Det värsta är inte när jag umgås med folk som röker eller är i närheten av folk som röker utan det är i situationer som jag förknippar med rökning, som när man druckit en kopp kaffe eller ätit eller gått ett varv nere på golfen. Min mor slutade röka när jag var ca 11-12 år och hon blev så sjuk att hon blev sängliggandes, men hon slutade. Än idag kan även hon göra nästan vad som helst för en cigarett ibland.

Ja ja. I helgen är det första täclingen utomhus för säsongen, i enköping. Slagen känns kanonbra och jag känner mig bra och självsäker, men det får inte gå överstyr heller. Jag får inte ha en övertro på min förmåga efter att det gått rätt så bra för mig (iallafall mot tidigare, om man säger så) den sista tiden och jag får inte ställa för höga krav på mig själv, vare sig medvetet eller omedvetet, för då går det åt pipsvängen. Ändå är det så lätt att göra.

För övrigt så var ÖSK:s senaste match mot Helsingborg en höjdare och jag hoppas och tror att det kommer gå bra även ikväll mot Kalmar. Heja svartvitt!

Konsten att lufta sig

Idag har vi sannerligen fått frisk luft, haft städardag uppe vid banorna och när vi kommit hem & ätit & vilat lite så åkte vi til lträngen för att träna lite. Bangolfnördar? Visst, men det är kul. Slagen känns så bra så jag riktigt längtar tills första tävlingen utomhus nästa helg i enköping. Då är det inte försäsong längre, då är det säsong. Äntligen! yeaha vad jag har längtat!

Imorgon ska det göras mer iordning så man kan spela sen där uppe, vet många som längtar efter det, inte bara vi i klubben. Härligt värre.

Jippie-jag är inte normal!

Jag har varit en dålig bloggare den sista tiden, förlåt mig. Fy skäms! Jag går och ställer mig i skamvrån när det här är klart...

Påskhelgen var helt okej, faktiskt inget gnäll på oss (!). Däremot så klagade mamma lite på pappa i enrum.

Idag hade jag möte ute på miljövårdscentrum med min handläggare på af och min kontaktperson/utredare där ute. I slutändan så blev utredningen helt okej tycker jag, mina styrkor och svårigheter är väl dokumenterade. Nästa steg nu är att jag ska få en SIUS-konsulent, om de inte tycker att jag behöver utredas mer på en  arbetsplats. Målet är att den ska hjälpa mig att få ett arbete som är anpassat efter mina behov och förutsättningar. Efter den här utredningen så är jag också klassad som innehavare av ett funktionshinder (eller vad de nu kallade det) och markerad som det i deras register. Härligt, jag är klassad som onormal! yeaha! Jippie!  Inte för att det är så kul i sig men för att jag kommer få fortsatt hjälp från af. Tidigare var det tal om att de ville skicka mig till stiftelsen aktiva men de hade inget samarbete med dem just nu. Men det här låter nästan bättre till och med, så jag klagar inte.

Det har varit bra väder för bangolf utomhus nu, vi har verkligen tagit våran försäsongsträning på allvar. Har tränat mycket i Mosås och ska även spela på trängen nu hade vi tänkt. Allt som de sista dagarna stått ivägen för de röda varven är främst deras ränna (i Mosås alltså) som jag behöver extraträna, men slagen känns bra och självförtroendet är bra det med. I helgen ska vi göra iodning uppe i Hyttan vid våra banor, helgen efter är det första tävlingen utomhus i enköping. Jag har bokat boende åt oss på det sedvanliga vandrarhemmet. Längtar!


Psykisk funktionsnedsättning och åldersnoja

EB-maran tog på krafterna, det ska inte förnekas. Ja, för de som inte hänger med i svängarna så spelade jag eb-maran i helgen, en tävling som är först på 22 varv i ett sträck, två personer spelar tillsammans och när den ena spelar så vilar förhoppningsvis den andre. Jag spelade med en tjej från Haninge, kul var det men jobbigt. Lång tid, många varv, en lokal i källaren med halvtaskig luft och hårt golv gör ju sitt till. Som tack har jag nu fått en dunderbautaförkylning. Känner mig iallafall lite piggare än igår så det går väl åt rätt håll hoppas jag...

Så fyllde jag år i söndags, 28 bast, den enda present jag fick då var en turspik på bryggan. 28 är ingen ålder sägs det men då ska ni veta att jag befinner mig i åldersnojornas paradis. Snart 30 och har inte gjort så mycket vettigt i mitt liv... inte klarat av att ta examen från universitetet, inte haft något längre jobb heller, (iofs kanske inte bara mitt fel men det känns som ett personligt misslyckande) knagglig ekonomi etc. Förvisso är jag inte så missnöjd med mitt liv egentligen, jag skulle bara vilja ha ett jobb som jag klarar av (och inte mår psykiskt dåligt av ) för att få en bätre ekonomi och framför allt en sysselsättning om dagarna. Problemet är att jag tar in mina föräldrars åsikter om vad som utgör ett framgångsrikt liv och där är jag ju mil ifrån min (enligt dem) duktiga syster. Å andra sidan så får hon en massa kritik från mina föräldrar också säger hon. Bland annat så får inte barnen tillräckligt bra mat, vilket jag tycker är konstigt. Är det någon som inte sjunger snabbmatens lov utan gör hemmalagad mat dagligen så är det ju dem, men det är kanske så att det alltid ska klagas på något.

Jag tycker bara att det känns som i förrgår när jag satt på stortorget och Isabelle kom med en kasse öl hon hade köpt ut åt mig för jag hade ju en månad kvar tills jag fyllde 20...

Snart utomhuspremiär och gissa om man längtar nu...

Fick för övrigt min bedömning från miljövårdscentrum hem på posten igår, ska ha ett möte där efter påsk med handläggaren från arbetsförmedlingen. I stort sett så är jag ändå nöjd med resultatet, även om jag kommer anmärka på en del saker. Det stod att jag är lättstressad och det stämmer, jag har en arbetstakt under medel men kan ta instruktioner och samarbeta,  har dålig koncentrationsförmåga mm. Sist står det att jag kan arbeta heltid och att "jag har en dokumenterad psykisk funktionsnedsättning vilket kräver viss anpassning i form av tydliga rutiner och handledning". Dessutom står det att det bör tas hänsyn till att jag är känslig för buller och starka ljud. Där har ni mig, en tjej emd en psykisk funktionsnedsättning.

Nu är det dags att kontakta Lindesberg för en ny utredning. Problemet är att vad jag har uppfattat så måste de ha samma information om min uppväxt här med för att ev. kunna sätta en diagnos och ska man fråga moina föräldrar igen så blir ju resultatet det samma, då kostar det  bara en massa energi och sorg  tillika ångest från min sida. Men jag ska be snällt om att få slippa den biten. Vi får väl se hur det går.

Mitt liv, mitt ansvar

Jodå, jag är hemma idag också. Jag funderade ett tag men så tänkte jag att nej, jag struntar i det utan visar att de kan inte behandla mig hur som helst. Jag var öppen med hur jag behöver ha det för att må bra när jag började där ute, ordning, struktur, rutiner etc. Det gick bra, förutom att jag blev helt förstörd av för mycket höga ljud i köket så jag fick vara halvtid på datan. Sedan ska jag ut i trädgården och då utgick jag ifrån att arbetsledarna hade fått reda på det här men så var inte fallet. Eller så brydde de sig inte. Jag sade till och jag skulle få reda på dagen innan vad som skulle ske, men det följdes inte, jag fick vara nere vid vedklyvningen där det väsnas från såväl en motorsåg som en vedklyv samtidigt, gissa hur det gick...

Jag kännde hur jag började må mer psykiskt dåligt igen, blev helt utmattad, fick panik när jag inte visste vad som skulle ske eller när jag fick vara i det där oväsendet. Sedan, efter en dag när jag fått vara dels bland oväsen och dels bara har upplevt kaos för det som skulle ha gjorts blev inte gjort (inte med mig inblandad iallafall), och jag redan hade fått sitta i matsalen i en timma för att vila, så får jag i ansiktet att jag "är ju inte som de andra där som har samma problem". En gång till. Jag har en vän som har aspberger, hon och jag är jättelika, tänker ofta lika och fungerar på samma sätt, men vi är inte exaklt lika som en del där ute som har samma diagnos. Är de fel på oss då? Är vi lite mindre "aspiga"? 

Jag har sagt ifrån flera gånger vad jag behöver för att må bra, blivit tillsagd att det ska tas hänsyn, och jag har meddelat när jag fått gå och "gömma" mig i matsalen för att jag inte klarar av miljön, ändå så händer inget mer än att jag mår sämre. Jag har mått psykiskt dåligt länge, men nu mår jag bra. Jag tänker inte låta dem få mig att må sämre, och vill verkligen visa det. Mig behandlar man inte hur som helst. Jag har det yttersta ansvaret för min hälsa, och jag tänker ta det.

Så det så.

Psykbryt

Jag har en katt (berra) som gärna vill stå framför skärmen hela tiden just nu, gärna trampa på tangentbordet också. Han har fått mat så nu är det dags för uppmärksamhet.

De hade noterat att jag blev upprörd igår där ute. Jaha ja. Skojar du, lite upprörd? Knäckt snarare. Jag pratade med min kontakt där ute nu på morgonen och hon försökte förklara att de vill inget illa och det är ju bara bra om mina problem inte syns och så vidare... Så klart att ingen ser det när arbetsledarna aldrig är med. igår stog jag och babblade oavbrutet i växthuset och sa både det ena och det andra, jag hade svårt att hålla tillbaka helt enkelt men det såg ju inte dem inte. Nej dra åt helsefyr. Nu idag ville hon ju få mig att må bättre och "nu vet ju din arbetsledare vad du behöver". ja det ska ni ha haft koll på från början för det sade jag när jag började men ingen tog det på allvar förrän jag bröt ihop.

Om ni inte har fattat det så är jag hemma idag alltså. På grund av stora psykbryt. Heja.

RSS 2.0