Lite om mycket eller lite eller ingenting alls

Spelade tisdagstävling i mosås, och det gick inte alls bra så det känns ju inte så bra inför helgen. Å andra sidan så hinner jag träna mer innan tävlingen (deras nationella går av stapeln på söndag). Vad som känndes mest var nog bristen på koncentration, jag orkade inte koncentrera mig tillräckligt länge utan många gånger så dyngade jag bara iväg bollen rätt så snabbt och då blir det inget vidare. Känner mig trött och seg, ska upp tidigt imorgon och ringa ett samtal. Försover jag mig så får jag ta och åka iväg och prata med dem öga mot öga.Vet inte vad som är bäst egentligen. Oavsett kommer det bli en enorm urladdning mentalt, det vet jag.

Jag har börjat få lite lättare att somna nu så jag sover iofs inte så länge på dagarna längre -som jag gärna har velat göra när jag kanske inte somnat förrän tidigast vid tre-tiden på natten. Det känns så otroligt skönt men idag vet jag inte hur det kommer gå. Har varit dålig i magen under dagen och känner mig rastlös och orolig. Tänker på framtiden, vad jag vill. Läste i aftonbladet om graviditetsavundsjukan. Ni vet - "min man och jag har det så bra nu så vi vill ha barn men har inte lyckats men mina kompisar blir gravida allihopa". Vad är jag då? Man-avundsjuk? Mina vänner har långvariga stabila förhållanden men jag är singel. Ja, de flesta av mina vänner då. Min åldersnoja blir ju inte mindre nu känns det som. Nu ska jag - om jag vill ha en egen familj någon gång - inte bara få ordning på livet utan även hitta någon. Trösten är att eftersom jag inte känner att jag har riktig ordning på livet så hade jag inte velat skaffa familj nu även om jag hade haft ett stabilt förhållande. Men på lång sikt så...

Jag får väl säga att jag rä glad att jag har gjort det jag sa att jag aldrig skulle göra. Jag skulle aldrig börja blogga, och jag skulle aldrig gå med på facebook. Båda har gett mig positiva inslag i mitt liv och har varit till glädje. Igår fick jag ett klokt svar på en fundering som jag kastade ur mig på facebook. Jag vet ju vad jag vill, känslorna finns där. Det gäller bara att våga orka jobba långsiktigt och ´våga försöka.. Våga vara mig själv - den som jag är - utan m. Mig själv till 100 %. Det känns svårt men inte hopplöst. Jag hoppas det går. Annars hoppas jag att ödet har något annat i beredskap för mig.

Känslor & bangolf

Tröttsam men trevlig helg har det varit. Hade ju som alla trogna läsare redan vet våran nationella tävling i helgen. För egen del så kan jag säga att jag är både nöjd och missnöjd. För att sänka mit handikapp så fick jag snitta max 48 på tre varv, så det ville jag och det klarade jag, hade som mål att snitta mellan 44-46 och snittade 42 så det är ju bra. Jag tog poäng i mellansvenska cupen och det var ju också positivt, för jag kom sexa. Mindre nöjd är jag att jag låg delad trea med två andra efter de två första varven, fick gå i ledartrion och inte kunde hålla ihop bättre. Å andra sidan så känns det tudelat det också, för tidigare har jag rasat ihop som ett korthus så fort jag gått i ledarboll. Även om det var knackigt så vart det inget totaluselt resultat utan faktiskt ett som låg i det spannet jag från början hade sagt att jag var nöjd med. Alltså är jag till 99 % nöjd med min prestation i helgen. Men hittar man aldrig något som man kan förbättra så blir man inte bättre heller. Sen har jag fått en mixed-partner till Daga också för de har ju sin mixed-tävling dagen innan deras nationella. Ska bli kul.

Övrigt då? Jo tack mina tankar surrar ständigt. Som nybliven singel så känner jag att jag både vill ha kakan och äta den. Jag vill ha allt det positiva med att vara två men samtidigt ha min frihet. På lite längre sikt vet jag vad jag vill ha och vad  jag är intresserad av. Men först måste jag fokusera på mig själv och få vara lite ego. Och om inte annat så måste jag få klart separationen, dela upp våra saker och lösa våra gemensamma angelägenheter först. Å andra sidan så vet jag ju hur mina känslor ligger. Å att det ska vara så satans svårt!!! Som tur är så kan man inte tvinga fram saker och ting utan det får ha sin gilla gång, och jag tänker inte vara för på för erfarenheten säger mig att det inte är bra. Det är svårt, när man som jag vill att allting ska gå snabbt hela tiden. Å jösses amalia fy sjutton gubbar, det är inte lät att leva alla gånger. Kunde man inte fått en manual vid födseln hur man ska bete sig här i livet? Fast det vore iofs. rätt så trist. Men en liten vägledningsguide då, eller en bok med tips? Men eftersom det inte funkar så så är det bara att bita ihop, försöka, försöka på nytt och förhoppningsvis lära sig något längs med vägen.



Trevlig kväll

63 anmälda till våran nationella tävling just nu, det är 13 fler än förra året och riktigt roligt. Det är många som är anmälda i min klass, och många som är riktigt bra också, så det ser ut att kunna bli tufft att hamna bland de tolv bästa och ta lite poäng till mellansvenska cupen, men det är bara att försöka. Jag vet ju väl hur jag ska göra, det är bara att göra det också.

Det är torsdag idag (redan!) och vi hade mixed-kväll, och jag fick med mig min tilltänkta partner, h. Jag tycker det gick över förväntan, iallafall i andra varvet. Första var det väl miss nästan överallt och jag spelade ju inte så bra jag heller, och han gjorde verkligen inte bort sig med tanke på att han aldrig spelat "på riktigt" förut. Vi hann ju inte gå igenom alla banor snabbt heller innan för det kom en del regn. Vi kom ju inte sist och det var ju roligt i sig. Men andra varvet spelade vi båda betydligt bättre. Trevligt & ha nån & spela med och kul att få träffa han igen.

Nu i helgen är det ju som sagt full rulle uppe hos oss, jag lär vara där varje dag i helgen. Är det inte för mycket regn imorgon så åker jag upp då på eftermiddagen, sen så är det ju träning på lördagen (och snacka med folk framförallt, samt att jag lovade att hjälpa till i kiosken om det behövs) och på söndag smäller det, då är det våran nationella med tre varv. Yieha! Heja mig!

Torrperiod

Nu får jag inte dricka alkohol på en vecka, och inte för att det gör mig någonting för jag dricker så sällan nuförtiden om man jämför mot för 6-7 år sedan, när jag söp enormt för att slippa tänka på eller känna efter hur dåligt jag gjorde. Det är väl typiskt att i mitt liv så finns det sällan de där "lagom" mellan-lägena, det är antingen eller som gäller. Men det är ju just när man inte får som den där kalla cidern i kylen känns så lockande på kvällen när man sitter hemma ensam framför teven.

Om jag ska ta det från början så har jag försökt komma fram till vårdcentralen för jag har haft blödningar non-stop i snart tre veckor, idag lyckades jag komma fram och fick en tid direkt. Dessutom hos "min" läkare som jag tycker är väldigt bra. Det blev att knalla ner och kasta sig upp i den hemska gyn-stolen. Slidkatarr kom de fram till så nu käkar jag ytterligare en medicin i en vecka. Hjälper det inte skulle jag få något som skulle balansera mina hormoner. Återigen- aldrig några mellanlägen när det gäller mig. Undrar om hela mitt liv kommer fortsätta så? Jag som har min dröm om det vanliga svenssonlivet med villa vovve och volvo och 2,0 barn. Ja, det ska rymmas en man där också såklart. Svårt skaffa barnen annars antar jag... fast det kanske aldrig blir så, vem vet. Det blev ju inte med m iallafall, den saken är klar. Jag undrar i så fall med vem, om det kommer någon ny i framtiden. Jag kan inte göra annat än att vänta och se, och under tiden försöka leva livet så gott det går.

För övrigt så har jag insett att alla mina jeans utom ett par har blivit stora i midjan... men det hör väl till när man går ned i vikt. 8 kg är jag ju som sagt av med, och det är en hel del kvar men jag försöker ta det långsamt. Jag lade ju inte på mig alla kilon på en natt heller direkt.. Strategin är ju en liten ändring i kosten och mer motion. Jag lägger på betydligt mer grönsaker på tallriken och minskar på det andra, och är noga med att se till att det finns frukt hemma. Och försöker dricka mycket vatten. Sedan så händer det att jag slarvar, jag är inte perfekt och inte ni heller, men det viktiga på lång sikt är vad jag gör i vardagen, inte vad jag gör en gång varannan eller var tredje vecka. Tog faktiskt en omväg hem från vårdcentralen för att få mig en promenad. Se där.

Nu däremot ska jag försöka sova...

Positiva tankar

Fick höra väldigt positiva och snälla ord uppe vid golfen ikväll av en läsare, tack så mycket igen! Jag försöker verkligen vara positiv, det är det enda sättet att orka. Livet är inte alltid roligt men vad ska man göra? Jag har varit så långt nedgången en gång i en rejäl depression och dit vill jag inte, den slösade bara bort flera av mina år. Fast lite nytta har jag väl haft av eländet ändå, jag lärde mig en hel del om mig själv och att uppskatta det där lilla i vardagen på ett helt annat sätt. Jag är verkligen en helt annan människa idag än jag var då. Även om jag fortfarande äter medicin (som ändå är på lägsta dosen) så ser jag det mer som en försiktighetsåtgärd på något sätt. Jag har ju kännt mig lite svajjig ibland men till skillnad mot för några år sedan, så låter jag nu inte dem negativa tankarna omsluta mig på samma sätt. Jag kraftsamlar positiv energi vid sådana tillfällen och försöker hitta det ljusa i vardagen. Det hjälper mig enormt just nu, så här hade jag inte hanterat våran separation om jag inte hade genomgått den där depressionen, även om det inte var roligt alls när den varade. Problem löser sig inte om man bryter ihop och blir helt ned-deppad när de uppstår. Jag kan bryta ihop för en kort stund men sedan så gör jag allt vad jag kan för att försöka lösa dem istället.

För övrigt så var det tisdagstävling hos oss idag. Det gick väl sådär, första varvet var helt okej men det andra blev lite för högt. Dock så var det bara två banor jag missade som förstörde, det var inte missar överallt så på det stora hela kändes det bra ändå. Se där - positiva tankar igen. Jösses vad jag är duktig ;-). Tror mina gamla psykologer skulle jubla....

Om ett tag åker jag ner till kusten, inte nästa vecka men veckan därpå eller den efter, har inte bestämt mig än. Dock kommer jag bara vara där en viss tid, jag måste ju vara hemma och spela dm och så ska jag spela Dagas nationella tävling. Även om det blir ensamtid med mina föräldrar (dvs. tjat) så älskar jag ändå kusten, där får jag ro i själen som på inget annat ställe. Det ligger precis vid havet, det doftar hav och jag älskar att sitta på klipporna och se ut över vattnet.

Nej nu får det vara nog för idag.

Kram alla


Glädje i mörkret

Mitt uppe i den lilla deppigheten angående mina akuta ekonomiska problem så mår jag ändå bra och är på gott humör, och det visar hur långt jag har kommit. För några år sedan hade jag knackat på dörren till psykakuten för mindre och bett om lugnande för att jag inte kunde andas när ångesten stog mig upp i halsen. Jag kan verkligen hålla med om det där uttrycket att "killar kommer och går men vänner består". Yppade mina problem för några vänner idag och de såg till så att jag fick komma dit och prata ut och andas lite. Stort tack L & S ! Fick även lite stöttning och det behövdes, så att jag tar rätt beslut.

Har även haft ett samtal med H ikväll, och om han inte får jobba för sent på torsdag så ska han spela mixed med mig i hyttan på kvällen, trots att han aldrig spelat "på riktigt" förut. Jag ringde  honom men det tutade upptaget så jag lade ifrån mig telefånen. Direkt så ringde det tillbaka för han hade råkat trycka bort mig av misstag. Det gäller att ta vara på glädjeämnena här i livet och sådana här saker, tillsammans md mina goda vänner, gör mig glad.

Appropå det där med mörkret i rubriken så kan det tolkas bokstavligt i det här fallet, för jag har glömt köpa glödlampor och lampan i det rummet som datorn står i är sönder. Så ni vet.

Kram alla

In english, please

It´s grey both outside and inside today, yes it is. Dagens stora utflykt gick ända till andra sidan av centrum, woho! En biltripp till ö & b för att handla lite billiga förbrukningsatiklar. Vädret gav mig tillfälle att testa min nya fina blåa jacka och jäpp, den var regntät och skön att ha på sig (fast det visste jag ju redan). Ser inte fram emot ännu en vecka av, förmodligen, en hel del tråk. Jag gör ju allt för att få tiden att gå men det blir ändå en hel del ensamtid. Vore skönare om jag hade en egen lägenhet nu som jag kunde pyssla i, inte vara bland hans och mina grejjer men samtidigt så är det mesta av hans eget instängda i ett rum så det är inte så illa ändå...

Det känns konstigt fortfarande bara att behöva tänka på sig själv hela tiden i vardagen (och katterna då). Låter kanske som jag är världens j-a ego men det hoppas jag att jag inte framstår som, jag försöker iaf. att inte vara det. Jag tänker mest på vardagliga saker, som att bara behöva tänka på vad jag vill ha för mat när jag handlar, att jag kan laga mina favoriträtter utan att samtidigt stå och tänka på vad jag ska laga till honom, att bara ha mig själv att plocka upp efter, och så vidare. Men för att vara ärlig så är det rätt så skönt,  inte så att jag inte gillade att ta hänsyn till m när han bodde här, men det är skönt att vara lite små-ego ibland. Vad som är mindre trevligt är att sova ensam men jag vänjer mig väl vid det också antar jag.

Just nu har det uppkommit en rätt så (eller inte rätt så utan väldigt) allvarlig kris på den ekonomiska fronten. Jag var rädd att det skulle bli så (worst case scenario) utifall att lösningen på den skulle falera, och det gjorde den. Så jag behöver inom kort tid få tag en del pengar och det blir ju lätt. Not. Jag kan ju sälja bilen, men den som känner till hur min far är vet att det är omöjligt. Bilen kommer ju från han från början, så det är hans skötebarn. Jag kan kanske få hjälp från ett håll men då blir det konsekvenser därefter som inte är roliga. Det här är ett sådant tillfälle där jag verkligen ångrar delar av hur jag levt mitt liv och tillåtit vissa saker. Om jag fick skulle jag ta ett lån men det får jag ju inte med tanke på min inkomst och skulder (fram för allt det sista, när det inte rör sig om så stora summor). Men det är bara att bita ihop, framtiden kommer att bli annorlunda - det vet jag. Jag är för stark nu för att tillåta att det händer igen och det är det som ger mig hopp.

Lite engelska ord idag, men det får ni stå ut med.

Ta hand om er alla!

Blandad kompott

Mycket golfande de två sista dagarna, minst sagt. Först spelade jag och några vänner en nattmara på trängen, vann gjorde den som gick längst på 150 slag (med handikapp). Det är alltid roligt att spela på natten för det blir så annorlunda, dels är man trött och sen så ser man inte som man ska. Svårt när man som jag spelar mycket på märken, men det roligaste är ju då att jag gjorde mitt bästa varv sist -39. Men det är bra att få sig en rejäl genomkörare där eftersom dm går där i år.  Klockan 1 inatt var jag hemma, sen så ska man ju varva ner också innan man kan somna. För idag var det sedvanlig lördagstävling och jag ville dit också så  jag masade mig upp och åkte dit. Väl där så var det bara en sak som gällde innan tävlingen: Kaffe!!!   Det gick bra faktiskt, gick 42,41 och vann min klass. Jag har ju haft problem där uppe annars med att få mer än ett bra varv samtidigt. Det känndes verkligen skönt, bra inför nästa helg då vi har våran nationella tävling. Efter tävlingen så stannade jag kvar och tränade lite och snackade lite med folk, åkte inte därifrån förrän efter kl 17 ikväll så det blev en del timmar där. Men hellre det än sitta hemma och uggla, och det var ju inte riktigt badväder heller.

Pratade med pappa i telefån ikväll i ca en timma, han var ensam för mamma jobbade. Något riktigt oväntat hände och det var att han grät, ja faktiskt så grät han! Det har jag aldrig varit med om men det var skönt att se att även han kan visa en mänsklig sida ibland. Det jobbiga var att han även ikväll skulle tjata om att det inte är svårt för mig att få ett jobb och att jag har inga svårigheter och behöver inte gå några "bakvägar". Jag har ju kompetens! Men det är skillnad på kompetens & social kompetens, försökte jag som vanligt att försöka förklara. Men han tror att bara för att jag kan "prata med folk" så är det inga problem. För min del så känns det så olustigt och hemskt tråkigt att hela tiden få försvara sig, att jag är den jag är. Jag anser inte att jag är mindre värd än andra eller sämre bara för att jag har en diagnos och specifika svårigheter, det är bara jag helt enkelt. Det känns som om de är så stolta över mig och vill framhäva mig för att jag klarat av att studera (klarat av och klarat av förresten...) men allt det här med diagnos och utredning och speciella behov gör att de inte kan vara lika stolta över mig längre. Som när jag var sjukskriven för depression och de sa att jag mest var "trött".

Jag har idag kommit så långt att jag är stolt över den jag är, jag skäms inte för mig, men jag är också mer medveten om hur jag fungerar och hur jag uppfattas av andra. Och jag har lärt mig en del strategier för att bättre smälta in och kunna "bete mig som folk".

Det är så jobbigt att inte få stöttning av dem i det här. De flesta andra som känner mig har sedan jag berättat om diagnosen och utredningen sagt ungefär "aha, jag visste att det var någonting med dig...".

Ja ja. Vad längte det blev här. Ska sova snart  för jag är så trött med ont om sömn de senaste nätterna. Imorgon ska jag unna mig att riktigt sova ut!

För övrigt så verkar en person börja bosätta sig så småningom i min skalle och jag vet inte vad jag ska tycka om det riktigt än. Men jag tycker iallafall inte illa om det, tvärtom.

Fortsätter med

sena kvällsbloggningar. hade bestämt att jag skulle träffa en kompis idag, h, som jag inte träffat så mycket tidigare men som jag ändå alltid tyckt om att umgås med. Men när jag nu blivit singel så försöker jag få kontakt med folk jag känner, vänner, som man kanske inte träffat så mycket trots att man har velat och så där. Varför bara sitta hemma och uggla?  Han frågade om vi kunde vara hos mig och det gick ju bra, men jag kom på att jag hade absolut inget att bjuda på mer än lite saft, kaffet var slut, ja det fanns ingenting mer än just då saft och lite hårt bröd. Så när vi pratats vid i telefån (medveten felstavning) så rusade jag ner till macken och köpte kaffe, en flaska cola och något att tugga på. Sen satt vi här och pratade och sjöng (mest han för att vara ärlig...och sjöng och sjöng förresten.. ) tills klockan var strax före midnatt och han åkte hem. Kanske är bra om man ska upp tidigt och jobba. Själv tänkte jag ta mig en tur till trängen och träna lite till innan kvällen imorgon, så därför ska jag försöka sova nu. Igår tog det 2 ½ timma innan jag somnade, lyckat!

God natt allihopa

Hur gör man

för att lyckas somna utan att ligga i två timmar och vrida och vända på sig och inte kunna slippa tänka på sina problem? Problem som jag under dagen försöker att hitta lösningar på, och jag vet ju så väl att under natten så kan jag inte lösa dem men jag lyckas definitivt bättre om jag är somnar i tid. Har haft sådana problem med att somna att jag nästan är rädd för att lägga mig... vill inte ligga och snurra runt i sängen som en dåre.

Det enda positiva är att jag tillslut somnar, och oftast lyckas få sova ut - om jag inte blir väckt. Som imorse av telefonen eller igår av att de kom och tömde soporna (sovrummet är mot parkeringen och sopstationen, fönstret måste vara öppet för annars blir det kokhett och då kan jag ändå aldrig sova).

Blir inte lättare när problemen blir större, betydligt större.

Hade ett uppslitande samtal med min far i telefonen ikväll där han skällde en hel del och jag grät och mamma grät. Jag kunde inte stå emot utan det blev för mycket och ögonen svämmade över. Mådde så j-a illa under och efter samtalet och det känns som om det tömde mig helt på energi.

Enda trösten är att tiden går och så småningom så behöver jag inte hamna i den här knipan igen. Förhoppningsvis. Man lär sig av sina misstag, oftast iallafall.

God natt.




Tankar & funderingar

Bara för att man blivit singel så tror mina föräldrar, eller då främst kanske min mor, att det är fullt okej att ringa mig stup i kvarten igen. Jag har inget emot mina föräldrar, men när de vill ringa varje dag för att fråga hur det är och om något hänt (vilket det inte hinner göra på så kort tid i regel) så är det bara jobbigt. När jag var ihop med M så sa vi ifrån om det där med resultatet att min mor började gråta och gav mig dåligt samvete. Sedan så var det något fel i relationen med han och hans mor för att de bara hörde av sig när det var något de ville. Det tycker inte jag. Svarar jag inte när de ringer så kommer det snart ett sms. De ville till och med ha numret till någon vän ifall de inte fick tag på mig på mobilen... men då sa jag ifrån på skarpen. Så kan de bara inte göra. Är det viktigt och jag inte svarar så skicka ett sms eller lämna ett meddelande-då hör jag av mig, men ofta när det är "viktigt" så har precis ingenting hänt så man blir ju lite luttrad. Jag förstår att man som förälder vill prata med sina barn ibland och ha kontakt, men man måste även få låta dem ha ett eget liv, det måste ju gå att kompromissa. Förut så pratade jag med dem ca 1 gång i veckan och då var det kul, när det rings var och varannan dag så är det bara jobbigt och stressande. Men att säga det leder bara till samma resultat som sist jag tog upp det, min mor gråter och jag får dåligt samvete (kanske meningen?) så skäller pappa ut mig. Sund relation mellan oss? Tja, näe inte riktigt kanske.

För att tala om något annat så kan jag säga att jag vill flytta nu! Vill inte bo kvar här, med alla minnen. Nog för att minnen finns kvar om man flyttar - självklart - men då är det inte "hans rum", "hans garderober", etc. Den här lägenheten tog vi tillsammans. Och för att gå vidare så känns det som att jag behöver flytta till något eget. Såg en lägenhet ledig i Tybble där jag (än så länge) är bland de 10 första som var lagom stor, inte så dyr, och så ingick elen (!). Fast det är inte det viktigaste, känns det som. Såg en lägenhet i Garphyttan som jag också skulle kunan tänka mig, men det kan bli praktiska problem om jag bosätter mig där misstänker jag. Bara en sån sak som att om jag vill ha kattvakt, för jag har ju inte mina vänner där uppe direkt och inte så många har bil eller körkort. Så även om jag betalade bensinen för att de ska titta till dem så går det ju inte. Och jag kan ju inte begära att de ska ta bussen dit upp för en sådan sak. Brickebacken känns långt borta nästan om man ska be folk se till kissekatterna... Jag vill eg. bo på den här sidan av stan, men Tybble skulle kunna gå, det är ju närmare stan än Brickebacken. Å andra sidan så har ju jag bilen så för min del är det väl ingen större fara, men men... vi får väl se var man hamnar. Bara jag får tak över huvudet så.



Hemma igen

M har varit här och vaktat kater och tagit lite av sina saker, känns tungt men ändå skönt. Jag önskar jag kunde flytta nu så jag fick bo på ett eget ställe där vår gemensamma minnen inte sitter i väggarna, men så enkelt är det ju inte. Först vill man ju hitta något trevligt (förhoppningsvis) ställe att bo på . Dagarna nere hos mina föräldrar har varit, tja, upp och ner. Det där med att åka bort för att komma ifrån och slippa tänka på m gick ju sådär, då främst min far skulle prata om han hela tiden och jag till stor del fick försvara honom. Det blev ju motsatt effekt istället, bara min mor som kunde vara lite finkänslig och försöka prata om annat. Fast vi har iallafall haft fullt upp med saker att göra så på så sätt är hann ju tankarna på m försvinna. Sprungit i affärer och grejjat med bilen. Har satt dit ett nytt förarsäte eftersom det andra var trasigt. Höjdpunkten var väl när jag och min mor på fredagen besökte min syster med hennes två underbara barn. Den älsta, som är sju år, gav mig en teckning med hennes namn på. Det var fullt upp med att busa och leka med dem när vi var där, de klättrade på mig och sprang efter mig och vi dansade ringdans och ja... hade kul helt enkelt.

Lite av det jobbigaste med separationen, känns det som iaf, är att han redan gått vidare. Klart jag är glad för hans skulle men det känns som att han då antagligen för länge sedan velat göra slut men inte visat det eller sagt något. För han sa att han inte bara ville kasta det vi har haft på sophögen och jag tror honom när det gäller det.

Vad händer i veckan då? Vet inte. Är en mara på örebros banor på fredag som man kanske ska sikta in sig på, annars blir det väl att grejja här hemma, försöka träffa folk. Har prata med en bekant, H, som jag vill försöka träffa i veckan för det var ett tag sedan vi sågs. Försöka träna kanske, då mår man ju oftast bättre. Nu kanske jag ska lägga min trötta kropp i sängen. God natt.

Borta bra

Jag åker bort imorgon, ner till mina föräldrar och stannar några dagar. Känner att jag behöver komma bort ett tag, tänka på annat. Det gör fortfarande ont men inte lika mycket, Försöker ta en dag i taget. Idag och igår har jag varit hemma och plockat lite,grejat och donat hemma. Plockat lite iordning, dammsugit (dvs. skrämma Bertil som är livrädd för dammsugaren), tvättat. Funderar på hur vi ska dela upp alla våra gemensamma ägodelar. En del är vi överens om, men mycket har vi inte diskuterat kring än. Vi hade förresten tillgodokvitto på Duka och vännen m (www.kattsvart.blogg.se) tipsade mig om att hela den kedjan skulle stänga igen. Jag pratade med M om hur vi skulle göra, generöst nog så fick jag behålla dem men då han signerat så bad jag han följa med mig och shoppa. Det var rätt så utplockat men jag fick en taklampa för halva priset och två små dessertskålar. Inget kommer plockas upp innan flytt men jag var glad att jag fick en snygg lampa, för det är det ont om här. Lampor finns det men alla är inte så fina, och alla var inte mina från början så jag kanske inte får behålla alla heller.

Nej, nu ska jag se om det är nå´t på tv, annars hamnar jag kanske i badet med en bok innan det är dags att sova.

Vandra vidare

Trots alla skämt om att jag kanske borde annonsera i bangolftidningen efter en trevlig, manlig bangolfare som är singel, och trots att jag blev lite gladare för att det var den snygga och trevliga killen på macken som jobbade ikväll, och trots att jag vet att det finns en eller flera killar som är glada över att jag är tillgänglig nu, så är min strävan att ta det lugnt. Fem och ett halvt år slänger man inte bara bort. Han har förvisso redan gått vidare men han var också menalt inställd sedan tidigare på att det var dags att göra slut, det var inte jag. Och det är alltid svårast att bli lämnad med känslor kvar. Jag har försökt fylla dagarna med saker att göra, träffa vänner, promenera, åka och bada, träna. Det blir lättare och lättare dag för dag men det svider än.

Har börjat kolla på lägenheter, såg en tvåa på norr med bra hyra som såg trevlig ut. Jag skulle kunna tänka mig att bo kvar här, för jag trivs i området, men hyrorna för en tvåa här ligger i regel bara några enstaka hundralappar under vad jag ger nu så då känns det rätt meningslöst att flytta, förutom att det känns som att det blir lättare att gå vidare om jag flyttar - även om den här lägenheten har många fördelar. Som alla inbyggda garderober, ett "riktigt" skaffer, mm. Dessutom är den väldigt mysig och speciell. Möjligen är det svårt att inreda om en fyra (ja, på 65 kvadrat och en hyra på ca 4500 med parkering) tack vare alla rum. Sovrum, vardagsrum, arbetsrum och... förvaringsrum? Kattrum?

Nej, det är dags att vandra vidare. Både bildligt och bokstavligt. Ska försöka klara mig utan karlar ett tag. Får se hur länge det varar.

God kväll på er alla. Hoppas förresten ni inte som jag, blev dyblöta i regnet. Hann precis komma hem och gå ur bilen när himlen öppnade sig. Surt.

Oj oj oj

Vad länge sedan det är jag skrev här, fy på mig. Skamvrån nästa! Det har hunnit hända lite saker så jag tar dem väl lite hipp som happ...


Golfen första, kanske? Vem kan tro i det här vädret att vi fick flytta vårat seriespel in i munktell för att det regnade som satan, men det gjorde det. En match vann vi och jag tror inte vi hade fått mer poäng om vi spelat ute, men jag tycker återigen att alla gjorde bra ifrån sig under omständigheterna. Inga katastrofresultat på någon och vi slog återigen Enköping med bara några få slag, så jag tror de är sugna på revansch vid nästa seriespel som är på deras hemmabanor...

Jag var i nyköping vid midsommar och lirade, det gick bra i två av tre varv. Jag öppnade med 37 men sedan så gjorde jag nog årets sämsta varv utomhus. Inte roligt alls men jag hade ändå trevligt och kul iallafall. Sedan har vi haft våra cuper, garphyttan cup & mixed-cupen. I den första åkte jag ur tidigt, det var så få damer så vi fick kvala först och de två sämsta åkte ut. Det var bara några slag som skiljde och det var surt men samtidigt så gjorde jag ett riktigt uselt förstavarv så då visste jag att jag var så gott som körd. Mixen spelade jag med m och det gick väl okej, även om vi öppnade med ett högt varv så lyckades vi gå vidare (det var kval här också) men sedan åkte vi ut. Det var dock mot det par som fick spela sudden om förstapris (men förlorade sudden och kom tvåa) så det var ju inga dåliga lirare vi mötte.

Annat då? Tja, jag ställde mig på vågen här om dagen och såg att jag gått ned 4 kg till trots lite småslarv, fast jag försöker ändå tänka medvetet vad och hur jag lägger upp maten på tallriken. Betydligt mer grönsaker än annat, försöker äta mer frukt, och dricka mer vatten. Så något rätt måste jag ju göra...


Sedan det största, och värsta, som har hänt. Eller jobbigaste iallafall. Jag och m ska separera. Det har inte varit tipp-topp mellan oss den sista tiden men det har ju alltid varit upp och ned, och vi har kunnat prata och lösa det och gå vidare. Nu pratade vi vid i söndags och då sade han att han ville gå vidare, hans känslor var slut, men han vill ha mig som vän. Jag grät och grät och grät, sedan körde jag upp till mina vänner som hade kiosken i hyttan och grät ännu mer. Sedan bad jag om en chans till. Men han ville gå vidare, och tja, ni vet vad man brukar säga - " If you love someone you have to set them free" och jag kan ju inte binda fast han här hemma direkt. Jag har dock inga elaka eller dumma saker att säga om han, tvärtom. Han har gjort så mycket för mig, och så långt nere under isen som jag var när vi möttes, så är det otroligt att han stod ut. Han har gjort så mycket för att jag ska må bra i mig själv och jobbat med att ge mig själv en inre styrka igen, samt med att hantera omgivningen och att första mitt handikapp och mig själv. Han har ett hjärta av guld och han förtjänar det bästa. Ska vi gå isär så gör jag det då hellre som vänner, även om det gör ont, men det blir lite bättre för var dag som går. Jag försöker fylla dagarna med saker att göra så att jag ska slippa gå omkring och grubbla. Tur att man har vänner, golfen, och bilen. Har varit och badat flera dagar på raken. Fast idag ser det inte ut som så härligt väder för det direkt... men jag ska iväg och tränfgas i mataffärer istället och handla hem lite mat att fylla frysen med.

Hej så länge

RSS 2.0